tisdag 25 maj 2010

Förlossningsberättelse

Det här blir det sista inlägget på den här bloggen. I alla fall ifrån mig. Graviditeten är över och ett nytt litet liv har kommit till världen, och då passar det väl bra med en ny blogg också? Ut med det gamla, in med det nya så att säga. Så hädanefter kommer man kunna följa Myran här. Än så länge inte mycket att hurra för, men det är många inlägg på G!
Tack alla ni som läst våra tankar om graviditeten och hejat på när det känts hopplöst, hoppas ni hänger med över till den nya bloggen!

Många har undrat hur, var och när allt hände och har efterfrågat en förlossningsberättelse. Av ganska självklara skäl är jag ingen expert på att skriva sådana, och det här kanske blir världens längsta och tråkigaste historia, men för mig är det ändå viktigt att försöka få ner allt på pränt. Hoppas att någon nyfiken blir nöjd i alla fall.

Här är min berättelse:

Det hela började vid strax före 20.00 onsdagen den 19 maj. Maken var iväg på innebandymatch och jag låg hemma i soffan och tjurade över att ha gått nästan en vecka över tiden. Jag hade precis fått ett meddelande på Facebook från min morbror där det stod ”VARFÖR ger inte Myran upp? VARFÖR kommer Myran inte ut?” - då kände jag att vattnet gick.

Jag låg kvar en liten stund för jag tänkte att jag kanske bara hade inbillat mig, men det hade jag förstås inte. Ringde mamma och sa ”Jag tror mitt vatten just gick” varpå hon svarade ”TROR?! Du vet väl om du var kissnödig eller ej? Ring Förlossningen nu”. Så jag ringde Förlossningen, presenterade mig, sa att vattnet hade gått och fick svara på lite frågor. Barnmorskan sa att jag skulle komma in på kontroll och jag ringde maken - ”Var är du? Ställ inte bilen i garaget, parkera här nere. Vi ska in till Förlossningen för kontroll, vattnet har gått”. Det tyckte maken var jättespännande. Så packade vi ihop de sista grejerna vi kunde tänkas behöva och åkte sen in.
Vid 21 satt jag inne på ett mottagningsrum och undersköterskan Ingela kopplade upp mig till en CTG-apparat för att kolla bebisens hjärtljud och mina eventuella värkar/sammandragningar (som jag inte hade). Efter ungefär en halvtimme kom en barnmorska (vars namn jag glömt) in och pratade lite med mig, bad om min binda (folk har verkligen konstiga böjelser) och gav mig sedan en lapp där det stod att mitt vatten hade gått och att om jag inte hade kommit igång med värkar på egen hand på fredag 08.00 så skulle jag komma in för igångsättning. Sen var det bara att åka hem och vänta.

När vi kom hem vid 22.30 lade vi oss i soffan, ringde några samtal, käkade lite godis och tittade på tv. Det gick nästan att ta på spänningen i luften. Och det tog inte lång tid innan jag började få värkar, men de var förstås oregelbundna och inte särskilt smärtsamma. Maken började göra sig i ordning för sängen och jag testade att klocka mina värkar. 6-8 minuter emellan och varade i 1-1,5 minuter. Inget drag än så länge.

När maken väl hade landat i sängen gjorde jag mig i ordning också, men såg till att allt var på plats utifall att det skulle bli bråttom in sen. När jag lade mig i sängen hade det börjat göra rätt så ont, så Lasse fick koppla på mig TENS-apparaten och så låg jag där i mörkret och elchockade mig själv. Vid 01.15 var det som att trycka på en knapp – nu gjorde det ONT och det tog inte lång tid att konstatera att värkarna kom med 3-4 minuters mellanrum. TENS hjälpte inte tillräckligt längre och min idé om avslappning och andning funkade så där om jag ska vara ärlig. Jag började dessutom känna behovet att springa på toaletten stup i kvarten, och av någon anledning så var det lättare att ta sig igenom värkarna sittandes på toastolen än på något annat sätt.

Så där satt jag, kl. 01.55, ropade på maken att ringa Förlossningen och försökte andas så gott det gick. Barnmorskan som maken fick prata med ställde lite frågor som han och jag svarade på och sen sa hon att det antagligen inte var någon brådska, men att om jag tyckte det var för jobbigt så skulle jag självklart få komma in. Så vi packade ihop de sista grejerna, maken fixade mackor och skar upp ananas och sen åkte vi in. Det var INTE kul att åka bil med kraftiga värkar, men sätesvärmaren var ju lite skön i alla fall.

02.45 kom vi till sjukhuset och fick vänta lite innan vi släpptes in på förlossningsavdelningen, tydligen hade de haft lite svimningsincidenter i korridoren (I know the feeling, ni kommer förstå varför...). När vi kom in möttes vi av barnmorskan Gunilla, som senare visade sig vara den barnmorskan som skulle ha hand om oss. Hennes första ord till oss var ”Kan ni vänta lite, vi har rätt mycket att göra just nu?” och ärligt talat vet jag fortfarande inte om hon var allvarlig eller inte.

Jag svarade i alla fall ”Ja, men jag måste ha något mot smärtan” och då ledde hon direkt in mig i ett förlossningsrum, hjälpte mig upp i sängen och kopplade på CTG, så uppenbarligen fanns det ju plats ändå? Hon gav mig också lustgasmasken och förklarade hur det fungerade och sen var det bara att andas. 30/70. Skönt! Maken fattade direkt hur man skulle avläsa kurvorna och siffrorna på CTGn och var verkligen superduktig på att hjälpa mig vara förberedd på varje värk.

03.45 kopplade barnmorskan bort CTGn och gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var. Livmoderhalsen var utplånad och jag var öppen 3 centimeter. Det kändes inte jättekul att då höra barnmorskan säga ”Ja, det här kommer nog ta sin tid, en förstföderska öppnar sig ungefär 1 centimeter per timme och du ska ju hela vägen till 10”. Jippie, det här som är SÅ skönt!
04.30 hade jag så fruktansvärt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dessutom började jag få kramper som jag hade väldigt svårt att hantera, kroppen levde liksom sitt eget liv. Barnmorskan ökade på lustgasen till 50/50 och 04.50 tiggde och bad jag om en EDA – trots att jag genom hela graviditeten sagt att jag aldrig i mitt liv vill ha en EDA, hur ont det än gör. Det kändes inte heller så himla kul, det kändes som ett misslyckande. Som att jag var dålig som inte klarade av att föda barn naturligt och på det sättet som jag hela tiden förberett mig. Jag sa också till barnmorskan att jag egentligen inte ville ha EDA, men att jag inte visste hur jag annars skulle bära mig åt.

Så hon började förbereda, sakta men säkert. Kopplade upp mig på CTG, satte in en nål i handen på mig och donade lite. Jag tyckte det gick alldeles för sakta och tyckte hon var en riktigt jävlig kärring just då som inte skyndade på lite så att jag kunde få (förhoppningsvis) slappna av lite. Jag fick hålla till godo med en jäkla massa lustgas helt enkelt, och det var inte ofta som jag tog andetag utanför masken. I min journal står det faktiskt att hon medvetet var lite avvaktande just för att jag egentligen inte ville ha någon EDA. Smart kvinna, även om jag som sagt inte gillade henne så mycket just då.

05.09 var jag tydligen på toaletten, då tvingade hon mig mer eller mindre att gå. Jag ville inte alls, jag ville bara ligga i min säng och andas lustgas. Jag fick ett gåbord och Lasse följde mig bort till toaletten, som kändes som att den låg på andra sidan sjukhuset (senare visade det sig att det fanns en vägg i vägg med mitt rum, men återigen var barnmorskan slug och såg till att jag rörde lite på mig – som ju också stod med i mitt förlossningsbrev att jag ville göra).
När jag väl hade landat i sängen igen – och det tog lite tid att ta sig fram och tillbaka kan jag säga – ville barnmorskan undersöka mig igen innan de skulle sätta in EDAn. 05.40 kände hon efter och hoppsan – jag var visst öppen 8 centimeter! Så det där med 1 centimeter per timme blev helt plötsligt 5 centimeter på två timmar, så det var inte så konstigt att jag hade haft så ont.

När hon sa det, att jag var öppen så mycket och att det var så lite kvar, bestämde jag mig för att jag fasiken skulle klara det utan EDA trots allt. Att sätta in en sån ”åtgärd” som i många fall leder till avstannat värkarbete och så småningom forcerade krystningar (i värsta fall alltså) när det ändå var så lite kvar av den aktiva fasen kändes helt enkelt som att sätta käppar i hjulet för sig själv. Och jag hade ju lustgasen – min allra bästa vän. Och maken förstås, som var ett toppenstöd genom hela förlossningen.
Enligt förlossningsjournalen började mina krystvärkar 06.20. Det stämmer dock inte riktigt, de började 20-30 minuter tidigare än så men då var jag inte tillräckligt öppen för att få börja krysta. Det var inte roligt på något sätt, att känna den enorma kraften i en krystvärk och inte få göra något med den. Det blev bara olidliga kramper liksom, som lustgasen inte alls hjälpte mot.

Men, 06.20 fick jag alltså börja krysta. Det blev inget jubel då heller direkt, det var bland det läskigaste jag varit med om. Jag började i liggande ställning, på sida. Det funkade inte alls, kändes bara som att jag var magsjuk och låg i sängen med outhärdliga kramper. Så efter 20 minuter ungefär hamnade jag halvsittande i sängen. Det kändes bättre, men det gjorde ont. Och framför allt hände inte särskilt mycket alls när jag krystade. Överallt i min förlossningsjournal står det ”Ringa effekt vid krystning”.

I suck at krystning helt enkelt och 08.07, dvs efter nästan två timmars krystningsarbete, satte barnmorskan (nu hade jag fått en ny, helt underbar barnmorska vid namn Elin) in värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis skynda på det hela lite. Vet inte om det hjälpte så himla mycket egentligen, jag hade som svårt att krysta rätt kändes det som. Det som däremot hjälpte var när barnmorskan höll sina fingrar på ett sätt så att jag kunde koncentrera mig på att ”krysta bort” dem, då hände det grejer! Och när jag stod på knä/satt på förlossningspallen. Men ärligt talat, tyngdkraftens hjälp skrämde skiten ur mig och det var nog mer än en värk som jag bara andades igenom för att jag inte vågade trycka på.
Till slut, efter nästan tre timmars krystvärkar, ångest, panik och tröstlöshet var det som att en propp lossnade och 08.59 den 20/5 ramlade Myran ner i barnmorskans famn. All smärta var borta. Jag hann tänka ”Nu går jag sönder” men kände egentligen ingenting. All smärta var verkligen borta. Och sen var det bara lättnad. Ett ilsket skrik. Lycka. Och jag fick själv lyfta upp knytet mellan mina ben (stod fortfarande på knä) och beskåda vårt underverk, under okontrollerat hulkande och sprutande tårar.

Älskade lilla Myran! Älskade, efterlängtade Ludvig!


P.S. I nya bloggen kommer jag skriva lite om vad som hände timmarna efter att Ludvig kommit ut, för den som är nyfiken.

onsdag 19 maj 2010

Vad man inte ska säga till en kvinna som gått över tiden

Slår upp mina blå efter ännu en lång natt utan bebis. Maken är på väg till jobbet och kommer till sängen för att pussas hejdå.

Lasse: *tittar storögt på mig* Ingen bebis?
*tystnad*
Jag: Vad ser det ut som?! Snart får du en käftsmäll om du fortsätter fråga det.

Grr...

Vad man ska säga till en höggravid kvinna

Jag låg och bläddrade i Amelia Baby igår och på ett uppslag var det en bild på en alldeles nyfödd liten bebis.

Jag: Titta så liten!
Lasse: Ja.
*tystnad*
Jag: Läskigt!
Lasse: *tindrar med ögonen och ler stort* Nej, spännande!

Min söta, finaste, älskade make. Vilken underbar pappa du kommer bli.

Får någon rätt?

1 Elin
2 Kasia
3
4 Åsa
5
6 Susanne, Ann
7
8 HannaVirrpanna, Linda B
9 Sara, Therese, Linda M
10 Steffi
11 Rebecca, Johanna
12 GulligaSurre
13 Maken
14 Mormor
15
16 Gonatcha, jag
17 JD
18 Solan

19 Linda
20 Tommy
21
22 Mamma
23
24
25
26
27
28
29
30
31

Eller går det åt pipsvängen för er allihop?

söndag 16 maj 2010

De senaste nio månaderna.

Under den här graviditeten...
  • ...har vi varit på fyra ultraljud. Fast det blev ju bara tre för maken.
  • ...har jag mått illa drygt en tredjedel av tiden (både i "början" och nu på slutet).
  • ...har jag oroat mig mindre än vad jag trodde jag skulle göra.
  • ...har jag lärt mig en hel del om mig själv.
  • ...har jag varit sugen på många olika saker (körsbärstomater, tunnbrödrulle, äpplen, sallad, pizza, bearnaisesås, ananas, vindruvor, julskinka, Pasta Carbonara, leverpastejmackor, apelsiner, kexchoklad, räkostmackor, fil och fingor med sylt, toast, melon m.m.)
  • ...har jag fuskat med kostråden ytterst få gånger.
  • ...har jag mått extremt dåligt och extremt bra psykiskt. Inte samtidigt då förstås.
  • ...har jag fått bekräftat att mitt tålamod inte är det bästa.
  • ...har min önskan om en liten tjej blivit galen längtan efter vår son.
  • ...har jag varit extremt doftkänslig, både på gott och ont.
  • ...har jag längtat efter opastöriserad ost och vitt vin mer än vad jag trodde var möjligt.
  • ...har min rädsla för förlossningen omvandlats till förväntan och längtan. Det ska bli skithäftigt!
Om han nu bara kom ut så kan vi börja på en ny lista för de första 9-12 månaderna som föräldrar. Och ska vi vara riktigt petnoga så är det faktiskt idag han är beräknad enligt mina egna uträkningar, även om ultraljuden (allihop) pekat på 13 maj.

torsdag 13 maj 2010

Försenad

Myran verkar dras med förseningar, för idag kommer det då ingen bebis vågar jag lova. Pappa Lars får sälla sig till skaran som gissat fel med andra ord.

Två andra gissningar har kommit in:
  • Svärmor hävdar att han kommer natten mellan söndag och måndag.
  • Kusin Therese menar att han kommer redan på lördagkväll, efter att mamman (jag alltså) haft en trevlig dag i solen.

We'll see.

tisdag 11 maj 2010

Två dagar kvar?

Tänker Myran vara lika punktlig som sin mor och komma ut på beräknad dag? I så fall är det två dagar kvar idag, och det är väl inte helt omöjligt. Hittills är det många som ramlat ur tävlingen om att gissa rätt dag, ungefär hälften (lite drygt) om jag inte minns fel. Men pappa Lars har ju gissat på beräknad dag, så jag hoppas nu att han har rätt (för en gångs skull...). Själv tror jag på 16 maj.

Magen från sidan, v. 39+4. +8,7kg totalt.

Jag mår i alla fall mycket bättre psykiskt än vad jag gjort de senaste veckorna. Jag känner mig pirrig, förväntansfull och om inte pigg, så åtminstone upplyft. Nu vet jag att inom de närmsta två veckorna bör Myran komma och det känns helt OK att leva med. Och ärligt talat så tror jag inte att det dröjer så länge. Inte med tanke på alla förvärkar och känningar jag haft sen början av helgen.

Magen framifrån, v. 39+4.

Men samtidigt som jag känner mig glad och bara väntar på vår bebis, så kan jag känna paniken komma smygande ibland. Det börjar bli väldigt verkligt det här - snart är vi föräldrar! Snart är livet ett helt annat, och det går inte att gå tillbaka. Snart är det någon annan än vi själva som spelar huvudrollen i våra liv. Snart måste jag dela med mig av min älskade man till någon annan. Vårt älskade barn. Resultatet av vår kärlek till varandra. Det känns läskigt. Hjälp! Hur ska detta gå?

måndag 10 maj 2010

Önskelista

Tror det var Ann som frågade vad Myran önskar sig i födelsedagspresent. Här finns en liten lista.

söndag 9 maj 2010

Man måste få må bra som mamma.

Här har vi en som fattat galoppen.

lördag 8 maj 2010

Ingen bebis

Nej, ingen bebis i sikte än. Men väl kraftiga förvärkar och (vad jag tror är) slempropp som släppt. Natten mellan torsdag och fredag hade jag otroligt kraftiga förvärkar, sov inte många timmar alls. Annars är det mest "mensvärk" och hugg mot livmodertappen. Och en bebis som lugnat ner sig rätt mycket.

Kanske händer det nånting i alla fall?

fredag 7 maj 2010

Det här med runda och fina gravidmagar


Det syns vilken sida som föredras...

Min är inte sån. Min är sned, bucklig och hård nästan hela tiden! Jag har blivit lurad!

torsdag 6 maj 2010

Sista träffen med barnmorskan, utan bebis

Igår var vi på det sista inbokade barnmorskebesöket innan Myran är beräknad. Både jag och barnmorskan var rörande överens om att nu vill vi inte ses igen utan bebis, hon försökte till och med tala Myran till rätta och förklarade för honom att han är färdig nu så det är bara att komma ut. Ingen reaktion dock...

Reaktionen kom istället när det skulle klämmas och kännas och lyssnas på magen, som vanligt. Han gillar inte alls när det ska lyssnas efter hjärtljud - han vill minsann vara ifred! Det är kanske så man får ut honom, genom att retas? Tål att testas kanske...

Vi kan i alla fall konstatera att min kropp verkar vara som gjord för att vara gravid, den mår - förutom foglossning och halsbränna - verkligen finfint. Så här såg värdena ut igår (inom parentes värdena från inskrivningen):

Hb: 135 (122)
Blodsocker:
4,2 (4,4)
Blodtryck:
120/70 (120/70)
Vikt:
69,7 (61,5)
Hjärtljud:
132 (145)
SF-mått:
35cm (22 cm)

Barnmorskan blev mäkta imponerad över skuttet som mitt järnvärde har tagit. Om blodsockervärdet sa hon (med glimten i ögat) att jag skulle trycka i mig lite mer socker, för oj så bra det var. Magmåttet ligger löjligt exakt på kurvan, så jag hoppas att Myran är lika genomsnittlig han.

Nästa besök är bokat till 18/5. Det besöket vill jag dock helst avboka för att sen boka in ett återbesök någon vecka senare - MED Myran. Inga mer barnmorskor förrän vi ligger på förlossningen, så det så.

Dags att komma ut nu!

P.S. Hjärtljuden och magmåttet inom parentes är förstås inte från inskrivningen, utan från v. 20 resp v. 24.

onsdag 5 maj 2010

Myran busar lite till


Myran busar


tisdag 4 maj 2010

Kvällsfika deluxe


Ananas är mums till kvällsfika!

Jag laddar

För att fördriva tiden innan förlossningen - men även under och efter - har jag börjat ladda med böcker, filmer, musik och serier.


Två böcker hittills. Båda hinner garanterat läsas ut innan ungen kommer...


Förlossningsplaylist. Jobbar fortfarande på den.

Inspelning av följande filmer är inprogrammerat de kommande veckorna:
  • The Loss of a Teardrop Diamond
  • Body of Lies
  • Revolutionary Road
  • Mammut
  • Mio min Mio
  • Dumpa honom!
  • Life or Something Like It
  • Allt eller inget
  • Marley och jag
  • Girl in the Park
  • Edward Scissorhands
  • Mannen som kunde tala med hästar
  • Last Chance Harvey
  • Titanic
  • The Dark Knight

Sen tidigare finns också:
  • Milk
  • Pretty Woman
  • Batman Begins
  • Bröllopsduellen
  • Definitely, Maybe
  • Holiday
  • Midnight Bayou
  • Twilight
  • New Moon

Så jag borde vara safe. Ibland är det verkligen toppen att ha så många kanaler som vi har, inklusive typ alla filmkanaler man kan tänka sig. Lite serier - Grey's, Gossip Girl, One Tree Hill och Project Runway - på det så lär jag klara mig länge.

Men tiden lär stå stilla ändå misstänker jag.

P.S. Har man förslag på bra musik, någon rolig serie eller en riktigt bra rulle så får man gärna tipsa!

Ensiffrigt

Så var vi nere på ensiffrigt då - nio dagar kvar till beräknad förlossning!

För fem månader sedan trodde man aldrig att man skulle ta sig så här långt, det kändes som att tiden stod stilla. Sen började tiden springa på något vänster, och några månader förflöt väldigt fort. Men nu är en dag som en månad, minst. Och det blir inte bättre av att jag gör morgon vid 7-tiden.

Tiden står stilla.

måndag 3 maj 2010

Två förlorare

Då kan vi alltså konstatera att vi hittills har två förlorare i gissningstävlingen - Elin som gissade på 1/5 och Kasia som gissade på att Myran skulle kika ut igår. Egentligen är vi väl förresten tre förlorare, jag vill ju ha ut ungen omedelbart!

Bättre lycka till er andra. Här finns för övrigt listan.

Vecka 39

Några dagar sent, men ändå...

Barnet

Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

Vikt 3 450 gram.

Mamma
Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.


Magen i vecka 39 (38+0). +8,2 kg totalt.

Vila! Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten, ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova - vila istället.

Pappa/partner
Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem.

Egna tankar
Jag bestämde mig för länge sen att jag var redo, men vad hjälper det när ungen ändå inte verkar vilja komma ut? Trots att vi egentligen fortfarande har 10 dagar kvar så känns det som att vi är på övertid redan - jag hade ju lovat mig själv att inte känna så! Men det är svårt när det börjar ramla in bebisar hos de andra majmammorna som jag pratar med. Lite avis man blir liksom...

I torsdags fick jag i alla fall känna på riktiga, regelbundna och onda förvärkar. Det kändes, tro det eller ej, jättebra! Spännande. Häftigt. Ge mig mer! Jag fick ligga och andas igenom dem och även om det garanterat kommer att göra ondare när det är på riktigt så var det "skönt" att få testa på lite. Hoppas verkligen på mer sådana, så länge som de ger någon effekt dvs.

Jag försöker vila och sova så gott det bara går, men det är svårt att hitta sköna ställningar och nu har jag dessutom börjat drömma mycket mer igen. Inatt drömde jag mardrömmar i princip hela natten - bilolyckor, krig, lönnmördare och sånt trevligt. Maken fick väcka mig vid ett par tillfällen för att jag låg och gnydde och småskrek. Hemsk elektrisk känsla i kroppen varje gång jag vaknade, usch!

Just det, när jag skulle upp på toa inatt så knakade det till ordentligt i bäckenet, nästan så att det lät som att det gick av. Undrar vad det beror på? Bara spänningar, eller lyckades Myran undkomma fixeringen? Hope not.

Nu ska jag och Myran hoppa in i duschen!

P.S. Missa nu inte makens inlägg före det här. Han vill också ha kommentarer.

söndag 2 maj 2010

Det drar ihop sig

Vi känner att vi har väntat klart; vi är väl förberedda så du kan komma ut nu Myran. Det finns gott om kläder, duktigt med nappar och nappflaskor, mat, blöjor, en fin vagn, leksaker, snuttefilt och snart också en vagga att sova i. Din mamma tycker det är dags att pappa också får känna hur hårt du kan sparka.

Många uppmanar till ordentlig sömn innan nedkomsten, men jag tror det ändå blir ganska lugnt eftersom jag brukar klara lite sömn bra om det är något roligt som väntar. Jag sover förmodligen onödigt mycket i dagsläget. Det ska bli kul att höra honom ropa efter mat mitt i natten, det ska bli kul att torka kräks från skjortan, det ska bli kul att bli rapad i örat, och det ska bli jättekul att byta bajsblöjor som luktar obeskrivligt äckligt.

Jag längtar efter vår nya familjemedlem. Välkommen ut!