Det var extremt svårt att somna i söndagskväll. Alla tankar som snurrade, all oro som inte ville klinga av. Mår Myran bra? Kommer jag få ligga till sängs resten av graviditeten? Har jag gjort något som föranlett detta? Är det över nu? Hur ska vi kunna hantera ett missfall?
Tanken som bet sig fast och det jag låg och grubblade mest över var dock: Om det är ett missfall jag går igenom, hur ska jag fysiskt och psykiskt orka bli gravid och gå igenom dessa första månader igen?
Den här tiden har varit så påfrestande på många sätt. Jag har mått illa. Jag har varit så trött att jag inte tagit mig igenom vissa dagar utan att sova middag både en, två och tre gånger. Jag har oroat mig för 1000 olika saker. Jag har funderat över hur våra liv kommer att förändras över en natt, hur vi kommer att förändras. Jag har haft värk både här och där och längtat efter saker jag inte får stoppa i min mun.
Det är inget utöver det vanliga antar jag, när man är gravid. Kanske är jag gnällig, men då får det vara så. För mig har det känts som en evighet, och allt det egentligen handlar om är några månader - en droppe i havet Livet. Kanske är jag helt enkelt svag.
Nu gick det ju som tur är bra, Myran mår fint och utvecklas som h*n ska. Det verkar som att vi kommer få hålla vår bebis i famnen om nästan exakt 6 månader. Men tanken finns fortfarande där - hur skulle jag ha klarat av det?
Mamma sa som alla kloka mödrar säger: Självklart skulle du ha klarat det.
Men hade jag det?
Påskpyssel
9 år sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Japp det skulle du ha gjort. Och du är inte svag, du har bara en massa hormoner som rusar runt i kroppen och som gör dig trött, illamående och retlig. Det är inte något som är direkt upplyftande, men, det blir bättre och när du väl har Myran i famnen då kommer det jobbiga kännas väldigt långt borta. Puss puss/M
Håller med tidigare inlägg. Du hade klarat det! Det hade varit otroligt jobbigt men man klarar sig - det vet jag av egen erfarenhet. Det är många tankar som snurrar runt i huvudet under en graviditet..man vet aldrig vad som skall hända.
Sköt om er!
Kramar Ann
Kan bara hålla med föregående talare. Du är stark och hade klarat det. Men nu har du världens finaste i magen och allt kommer bli toppen. Kram
Man klarar det även om man inte tror det. Vi försökte i fyra år och så blev jag gravid. Slutade med missfall. Trodde inte jag skulle orka försöka igen men nu sitter jag här i vecka 15! Man klarar i princip allt även om det i "stundens hetta" inte känns som det. Och de där tankarna, det är kanske ingen tröst men alla går igenom dom. Det är bara ett sätt att bearbeta det hela tror jag och nyttigt för en själv! Kram :)
Man anpassar sig så lätt. Man blir tvungen att klara av sådant. Lika mycket som att man blir tvungen att klara av en krävande bebis. Men var beredd på att saker kommer att förändras. :) Alla har nog liknande tankar, det är naturligt. :) Kram
Skicka en kommentar