Aj!

*Nu blir det lite mer gnäll, så vill man inte läsa sånt - hoppa över det här*

Jag är tacksam att jag kan styra så mycket över min tid själv att jag inte behöver vara igång och i skolan mer än kanske en gång i veckan, på sin höjd. Visst, egentligen kanske det skulle vara vettigt att vara där lite oftare och faktiskt gå på någon föreläsning också (och inte bara på obligatoriska seminarier), men min kropp orkar bara inte. Som tur är finns ju böcker och PP-presentationer som lärarna satt ihop för varje föreläsning.

Igår var jag ändå tvungen att åka in till skolan, för ett obligatoriskt seminarium. Jag kände mig inte peppad alls eftersom jag var in till skolan även i tisdags för att träffa studievägledaren, men vad göra liksom? Jag vill ju ha mina poäng. Men tre timmar sittandes på en trästol var verkligen ingen hit. Lägg därtill sammanlagt en och en halv timme på pendeltåget. När jag skulle gå från klassrummet till tunnelbanan för att åka hem, då var jag gråtfärdig. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B.

Pendeltåget var en mardröm, det går faktiskt inte att sitta bekvämt - hemma är jag ju van att kunna böka runt och sätta mig i nya ställningar när det gör ont någonstans. På pendeltåget är det inte lika lätt, och tro mig när jag säger att folk tittar på en som om man vore galen när man lutar sig än hit och än dit, masserar ryggen på sig själv, gnyr till av smärta helt omedvetet och sedan sätter sig som ett järnspett rakt uppochner.

Jag borde inte gnälla, för det finns personer som har det ännu värre och som inte har samma möjligheter som mig till att vila och ta saker i min egen takt i några dagar, men det här känns som en stor omställning i förhållande till hur graviditeten sett ut hittills. Det har liksom kommit pangbom - jag har blivit höggravid över en natt känns det som ibland. Och ändå har jag ju inte mycket extra tyngd att släpa på, så ibland känns det som att jag egentligen inte har någon rätt att klaga.

Men det gör jag ändå.