Jag har märkt att det har börjat tära enormt mycket på mitt psyke, det här med att vara gravid. Jag känner mig ledsen - ja riktigt deppig faktiskt - trött, lättirriterad, uppgiven, småsur och less från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Och ensammast i världen.
Jag känner mig otymplig, det gör ont både här och där, jag kan inte andas och jag har sammandragningar mest hela tiden tycker jag. Och jag kan inte sova. Det går bara inte. Jo, i några timmar precis när jag gått och lagt mig, men sen börjar det. Vända på sig, gå på toa, kippa efter andan - om och om igen.
När sen maken går upp på morgonen är det lika bra att ge upp och stiga upp ur sängen. Vilket naturligtvis resulterar i att jag är supertrött resten av dagen. Inte konstigt om man känner sig ledsen och lättirriterad. Dessutom mår jag numera konstant illa också eftersom Myran ligger och trycker överallt. Han får helt enkelt inte plats längre - så varför kommer du bara inte ut?
Jag vet att det fortfarande är två veckor tills han är beräknad, och jag vet att jag mycket väl kan få gå två veckor till efter det - men den tanken ger mig verkligen panik. Panik på riktigt, jag vet liksom inte hur jag ska klara av det. Varje dag är ju en kamp redan - en kamp om att kunna sitta, ligga, stå och gå. En kamp om mina revben och om plats för mina lungor att vecklas ut vid varje andetag. Det är inte kul och mysigt längre liksom.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Otålig och frustrerad och gå och räkna ner för varje dag. Jag har under hela graviditeten intalat mig själv att det inte är någon idé och att jag ändå säkerligen kommer att gå över till maxtid. Men nu står jag här och stampar ändå, helt desperat efter att få ha min kropp ifred igen.
Igår rann det över kan jag säga, efter en dag på stan, konstanta sammandragningar och saker som hela tiden gick fel - jag började kasta kastruller och grejer runt mig i köket. Lyckades dränka mig själv och köksgolvet i vatten också.
Och då blev det ju mycket bättre. Hmpf.
Påskpyssel
9 år sedan
Inlägg
8 kommentarer:
Va jobbigt att du känner så. :( Hoppas att hormonerna har lite att göra med det och att det vänder så att du inte behöver må dåligt ända till slutet. Men håll ut, det är värt allt i slutändan.
Jag tycker så synd om dig. Men vad blir det för bättre av det, inte mycket. Vi tänker på dig och hejar för allt vi förmår på en tidig förlossning.
Puss puss/M
Jag förstår att du kanske inte vill ta paus i kastrullkastningen och ge dej hän åt lite färdknäppande, men det KAN ju hjälpa!
Annars kan man knapra pepparkakor, ananas, hallonbladsthé och gå långpromenader.
I värsta fall kan man bryta ihop hos sin BM och be om en igångsättning!
Förstår att du är less nu...men vad hjälper det dig. Snart är Myran ute och då är allt detta glömt. Finns här vännen. Kram
Ja du, inte är det roligt inte....Vet precis hur jobbigt det kan vara. Kom ihåg att ha en dialog med din BM om du mår väldigt dåligt. Jag hoppas att barnet kommer ut så snart som möjligt men jag tror att det är bättre på att du ställer in dig på att det tar mer än två veckor till. Vet att det känns för j...gt men det är bara att fylla dagarna med aktiviteter. Försök att träffa så många du orkar, hyr filmer, läs böcker, pilla navel, bada (kommer ta ett tag innan du kan göra det), gå och simma, ät gott (sushi), mys med kissarna, ja jag kommer inte på mer just nu men det kanske beror på att jag måste knoppa. Saknar dig och hoppas att du snart får din lilla knodd i famnen.
Kramisar
jag tycker att det börjar att bli jobbigt nu, särskillt när alla tjatar och tycker att det är konstigt att jag har gått över tiden, hade beräknad dag i måndags, är det at tbli hysterisk om.. har stängt av telefonen och facebook, sitter endast vid min blogg och vill inte träffa folk nu.. Är orolig över att få förlossningsdeprission och allt :/
Förstår dig till fullo vännen! I slutet vill man bara att de skall komma ut. Slå en signal om du känner att du vill få ur dig allt ....det brukar kännas bättre. Kramar Ann
Förstår dig helt, de fysiska graviditetskrämporna är ju illa nog men sedan kommer allt det psykiska på köpet som nedstämdheten och irritationen.Själv avskyr jag att vara gravid, även om jag såklart är glad över att få barn, men jag är mycket tveksam till om jag någonsin vill utsätta mig för en graviditet igen eftersom mitt mående påverkar inte bara mig unna hela min omgivning negativt.
Skicka en kommentar