Gnäll

Nu är jag faktiskt rätt less på att vara gravid. Även om jag välsignats med en "liten" mage och en väldigt blygsam viktuppgång så börjar det bli tungt för kroppen nu. Det värker här och det värker där, blåsan är ständigt överfull och jag känner mig sällan fin.

Igårkväll var jag öm både i magen och i ryggen. Sammandragningar hade jag mest hela tiden och Myran låg och tryckte åt alla håll - han hade garanterat axlarna i ett hörn, rumpan i ett annat, fötterna i ett tredje och händerna i det fjärde och spjärnade allt han kunde. Hur jag än satt så satt jag inte bekvämt och var femte minut bökade jag runt i soffan för att hitta en bättre ställning. Grymt, stånk, pust och stön och allt Lasse kunde göra var att titta medlidsamt på mig och klappa lite försiktigt på magen.

Inatt har jag varit upp fyra gånger för att gå på toaletten. Men själva problemet är inte att gå på toaletten, det är ju normalt sett lätt gjort, problemet är att det gör så jäkla ont att ta sig upp ur sängen. Med en massa luft och en bebis som tävlar om utrymmet i magen tillsammans med en överfull blåsa, är det inte långt ifrån att jag skriker rakt ut när jag ska häva mig upp. Vår säng är inte så himla lätt att ta sig upp ur heller, dels är madrassen rätt mjuk (har jag upptäckt nu) och dels är sängramen rätt hög - man får helt enkelt mer eller mindre klättra, när det enklaste vore att bara få rulla ner på golvet.

Så ja, jag är less nu. Myran får hemskt gärna komma snart, även om det för hans bästa i alla fall borde dröja 3 veckor till eller så. Och det får jag väl acceptera, men helst inte en dag till! Och kan han inte vara lite snäll mot sin stackars moders kropp under tiden?

Slut på gnäll.