Tack alla ni som läst våra tankar om graviditeten och hejat på när det känts hopplöst, hoppas ni hänger med över till den nya bloggen!
Många har undrat hur, var och när allt hände och har efterfrågat en förlossningsberättelse. Av ganska självklara skäl är jag ingen expert på att skriva sådana, och det här kanske blir världens längsta och tråkigaste historia, men för mig är det ändå viktigt att försöka få ner allt på pränt. Hoppas att någon nyfiken blir nöjd i alla fall.
Här är min berättelse:
Det hela började vid strax före 20.00 onsdagen den 19 maj. Maken var iväg på innebandymatch och jag låg hemma i soffan och tjurade över att ha gått nästan en vecka över tiden. Jag hade precis fått ett meddelande på Facebook från min morbror där det stod ”VARFÖR ger inte Myran upp? VARFÖR kommer Myran inte ut?” - då kände jag att vattnet gick.
Jag låg kvar en liten stund för jag tänkte att jag kanske bara hade inbillat mig, men det hade jag förstås inte. Ringde mamma och sa ”Jag tror mitt vatten just gick” varpå hon svarade ”TROR?! Du vet väl om du var kissnödig eller ej? Ring Förlossningen nu”. Så jag ringde Förlossningen, presenterade mig, sa att vattnet hade gått och fick svara på lite frågor. Barnmorskan sa att jag skulle komma in på kontroll och jag ringde maken - ”Var är du? Ställ inte bilen i garaget, parkera här nere. Vi ska in till Förlossningen för kontroll, vattnet har gått”. Det tyckte maken var jättespännande. Så packade vi ihop de sista grejerna vi kunde tänkas behöva och åkte sen in.
Vid 21 satt jag inne på ett mottagningsrum och undersköterskan Ingela kopplade upp mig till en CTG-apparat för att kolla bebisens hjärtljud och mina eventuella värkar/sammandragningar (som jag inte hade). Efter ungefär en halvtimme kom en barnmorska (vars namn jag glömt) in och pratade lite med mig, bad om min binda (folk har verkligen konstiga böjelser) och gav mig sedan en lapp där det stod att mitt vatten hade gått och att om jag inte hade kommit igång med värkar på egen hand på fredag 08.00 så skulle jag komma in för igångsättning. Sen var det bara att åka hem och vänta.
När vi kom hem vid 22.30 lade vi oss i soffan, ringde några samtal, käkade lite godis och tittade på tv. Det gick nästan att ta på spänningen i luften. Och det tog inte lång tid innan jag började få värkar, men de var förstås oregelbundna och inte särskilt smärtsamma. Maken började göra sig i ordning för sängen och jag testade att klocka mina värkar. 6-8 minuter emellan och varade i 1-1,5 minuter. Inget drag än så länge.
När maken väl hade landat i sängen gjorde jag mig i ordning också, men såg till att allt var på plats utifall att det skulle bli bråttom in sen. När jag lade mig i sängen hade det börjat göra rätt så ont, så Lasse fick koppla på mig TENS-apparaten och så låg jag där i mörkret och elchockade mig själv. Vid 01.15 var det som att trycka på en knapp – nu gjorde det ONT och det tog inte lång tid att konstatera att värkarna kom med 3-4 minuters mellanrum. TENS hjälpte inte tillräckligt längre och min idé om avslappning och andning funkade så där om jag ska vara ärlig. Jag började dessutom känna behovet att springa på toaletten stup i kvarten, och av någon anledning så var det lättare att ta sig igenom värkarna sittandes på toastolen än på något annat sätt.
Så där satt jag, kl. 01.55, ropade på maken att ringa Förlossningen och försökte andas så gott det gick. Barnmorskan som maken fick prata med ställde lite frågor som han och jag svarade på och sen sa hon att det antagligen inte var någon brådska, men att om jag tyckte det var för jobbigt så skulle jag självklart få komma in. Så vi packade ihop de sista grejerna, maken fixade mackor och skar upp ananas och sen åkte vi in. Det var INTE kul att åka bil med kraftiga värkar, men sätesvärmaren var ju lite skön i alla fall.
02.45 kom vi till sjukhuset och fick vänta lite innan vi släpptes in på förlossningsavdelningen, tydligen hade de haft lite svimningsincidenter i korridoren (I know the feeling, ni kommer förstå varför...). När vi kom in möttes vi av barnmorskan Gunilla, som senare visade sig vara den barnmorskan som skulle ha hand om oss. Hennes första ord till oss var ”Kan ni vänta lite, vi har rätt mycket att göra just nu?” och ärligt talat vet jag fortfarande inte om hon var allvarlig eller inte.
Jag svarade i alla fall ”Ja, men jag måste ha något mot smärtan” och då ledde hon direkt in mig i ett förlossningsrum, hjälpte mig upp i sängen och kopplade på CTG, så uppenbarligen fanns det ju plats ändå? Hon gav mig också lustgasmasken och förklarade hur det fungerade och sen var det bara att andas. 30/70. Skönt! Maken fattade direkt hur man skulle avläsa kurvorna och siffrorna på CTGn och var verkligen superduktig på att hjälpa mig vara förberedd på varje värk.
03.45 kopplade barnmorskan bort CTGn och gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var. Livmoderhalsen var utplånad och jag var öppen 3 centimeter. Det kändes inte jättekul att då höra barnmorskan säga ”Ja, det här kommer nog ta sin tid, en förstföderska öppnar sig ungefär 1 centimeter per timme och du ska ju hela vägen till 10”. Jippie, det här som är SÅ skönt!
04.30 hade jag så fruktansvärt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dessutom började jag få kramper som jag hade väldigt svårt att hantera, kroppen levde liksom sitt eget liv. Barnmorskan ökade på lustgasen till 50/50 och 04.50 tiggde och bad jag om en EDA – trots att jag genom hela graviditeten sagt att jag aldrig i mitt liv vill ha en EDA, hur ont det än gör. Det kändes inte heller så himla kul, det kändes som ett misslyckande. Som att jag var dålig som inte klarade av att föda barn naturligt och på det sättet som jag hela tiden förberett mig. Jag sa också till barnmorskan att jag egentligen inte ville ha EDA, men att jag inte visste hur jag annars skulle bära mig åt.
Så hon började förbereda, sakta men säkert. Kopplade upp mig på CTG, satte in en nål i handen på mig och donade lite. Jag tyckte det gick alldeles för sakta och tyckte hon var en riktigt jävlig kärring just då som inte skyndade på lite så att jag kunde få (förhoppningsvis) slappna av lite. Jag fick hålla till godo med en jäkla massa lustgas helt enkelt, och det var inte ofta som jag tog andetag utanför masken. I min journal står det faktiskt att hon medvetet var lite avvaktande just för att jag egentligen inte ville ha någon EDA. Smart kvinna, även om jag som sagt inte gillade henne så mycket just då.
05.09 var jag tydligen på toaletten, då tvingade hon mig mer eller mindre att gå. Jag ville inte alls, jag ville bara ligga i min säng och andas lustgas. Jag fick ett gåbord och Lasse följde mig bort till toaletten, som kändes som att den låg på andra sidan sjukhuset (senare visade det sig att det fanns en vägg i vägg med mitt rum, men återigen var barnmorskan slug och såg till att jag rörde lite på mig – som ju också stod med i mitt förlossningsbrev att jag ville göra).
När jag väl hade landat i sängen igen – och det tog lite tid att ta sig fram och tillbaka kan jag säga – ville barnmorskan undersöka mig igen innan de skulle sätta in EDAn. 05.40 kände hon efter och hoppsan – jag var visst öppen 8 centimeter! Så det där med 1 centimeter per timme blev helt plötsligt 5 centimeter på två timmar, så det var inte så konstigt att jag hade haft så ont.
När hon sa det, att jag var öppen så mycket och att det var så lite kvar, bestämde jag mig för att jag fasiken skulle klara det utan EDA trots allt. Att sätta in en sån ”åtgärd” som i många fall leder till avstannat värkarbete och så småningom forcerade krystningar (i värsta fall alltså) när det ändå var så lite kvar av den aktiva fasen kändes helt enkelt som att sätta käppar i hjulet för sig själv. Och jag hade ju lustgasen – min allra bästa vän. Och maken förstås, som var ett toppenstöd genom hela förlossningen.
Enligt förlossningsjournalen började mina krystvärkar 06.20. Det stämmer dock inte riktigt, de började 20-30 minuter tidigare än så men då var jag inte tillräckligt öppen för att få börja krysta. Det var inte roligt på något sätt, att känna den enorma kraften i en krystvärk och inte få göra något med den. Det blev bara olidliga kramper liksom, som lustgasen inte alls hjälpte mot.
Men, 06.20 fick jag alltså börja krysta. Det blev inget jubel då heller direkt, det var bland det läskigaste jag varit med om. Jag började i liggande ställning, på sida. Det funkade inte alls, kändes bara som att jag var magsjuk och låg i sängen med outhärdliga kramper. Så efter 20 minuter ungefär hamnade jag halvsittande i sängen. Det kändes bättre, men det gjorde ont. Och framför allt hände inte särskilt mycket alls när jag krystade. Överallt i min förlossningsjournal står det ”Ringa effekt vid krystning”.
I suck at krystning helt enkelt och 08.07, dvs efter nästan två timmars krystningsarbete, satte barnmorskan (nu hade jag fått en ny, helt underbar barnmorska vid namn Elin) in värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis skynda på det hela lite. Vet inte om det hjälpte så himla mycket egentligen, jag hade som svårt att krysta rätt kändes det som. Det som däremot hjälpte var när barnmorskan höll sina fingrar på ett sätt så att jag kunde koncentrera mig på att ”krysta bort” dem, då hände det grejer! Och när jag stod på knä/satt på förlossningspallen. Men ärligt talat, tyngdkraftens hjälp skrämde skiten ur mig och det var nog mer än en värk som jag bara andades igenom för att jag inte vågade trycka på.
Till slut, efter nästan tre timmars krystvärkar, ångest, panik och tröstlöshet var det som att en propp lossnade och 08.59 den 20/5 ramlade Myran ner i barnmorskans famn. All smärta var borta. Jag hann tänka ”Nu går jag sönder” men kände egentligen ingenting. All smärta var verkligen borta. Och sen var det bara lättnad. Ett ilsket skrik. Lycka. Och jag fick själv lyfta upp knytet mellan mina ben (stod fortfarande på knä) och beskåda vårt underverk, under okontrollerat hulkande och sprutande tårar.
Älskade lilla Myran! Älskade, efterlängtade Ludvig!
P.S. I nya bloggen kommer jag skriva lite om vad som hände timmarna efter att Ludvig kommit ut, för den som är nyfiken.
Inlägg
