Medelsvenssonbebis

Ja, så benämnde barnmorskan Myran idag vid ultraljudet. Han är precis så stor som han ska vara (även om det såklart bara är en grov beräkning) vid den här tiden och han beräknas vara en standardbebis på 3500 gram när han kommer ut. Precis lagom tycker mamma och pappa!

Ultraljud så här sent i graviditeten är inte lika roligt som i början/mitten. Bebisen är ju så stor så det är svårt att få någon sammanhängande bild, det är liksom kroppsdel för kroppsdel som gäller. Vi fick i alla fall se huvudet (så söt profil så!), en fot, ryggraden, hjärtat, magen osv. Och precis när hon hade "rundat" rumpan och kommit upp på framsidan så skymtades ett väldigt misstänkt litet "paket", och även om barnmorskan inte sa något så är både jag och Lasse övertygade om att det var könet vi såg. Känns bra, Myran verkar fortfarande vara en pojke. Och barnmorskan sa inte emot, även om hon inte bekräftade heller (det var ju inte därför vi var där).

För övrigt är han väldigt vig, ena foten låg uppe vid örat under hela undersökningen. Han har då inte ärvt det av mig. Och definitivt inte av Lasse.

Och ja, idag är det bara 50 dagar kvar till den 13 maj!

Rapport från sjukstugan

Blivande mamman åkte på en riktig dunderförkylning i helgen som fortfarande inte läkt ut, därför har det inte blivit något bloggande här på ett antal dagar. Man tycker ju att blivande pappan hade kunnat ta över under den här tiden, men det verkar han inte ha fattat.

Febern var ju lätt nog att mota i dörren, och jag är nu feberfri även utan Alvedon sen igår. Skönt. Näsan är det värre med, Otrivin måste intas minst var åttonde timme (vilket också är maxdosen) för att jag ska kunnas andas överhuvudtaget. Det ger bara inte med sig! Hur svullna slemhinnor kan man ha, och hur mycket snor kan det egentligen bildas i en näsa?! Får panik av att inte kunna andas normalt genom näsan, så jag ber till högre makter att det ger med sig snart...

Med Myran är det bra i alla fall, han var ungefär lika slö som sin mamma i söndags (när jag var som sjukast), men efter det har han levt rövare. Jag är tacksam att han höll sig lugn i söndags, för de gånger han ändå rörde sig gjorde det så ont i huden och musklerna att jag ville skrika (ni vet, feberont, fast på insidan). Jag är nu övertygad om att han ligger helt fixerad, det trycker verkligen neråt och jag har börjat känna av foglossning längre ner än tidigare, som att hans huvud trycker ut bäckenet (vilket det ju också gör...).

Om fyra timmar ska vi på tillväxtultrajud, det ska bli spännande! Och trots att jag inte har något fog för det så kan jag inte låta bli att oroa mig lite för att de ska säga att han ligger långt över kurvan, och att vi kan förvänta oss en bebis på 5 kg.

Håll tummarna!

Magen v. 32.

Dags för lite nya magbilder, och ja, nu börjar man väl ändå se att den växer på sig? Vilket den såklart borde göra - igår var det exakt 2 månader kvar till beräknad förlossning! Finns inte en jäkel som tror mig när jag säger det och de ser min mage... Men, det är väl ändå inget att klaga över tänker jag. Hellre liten än en elefant (nog för att det finns mellanting men...).

Magen i vecka 31+2. Ligger fortfarande på +5kg totalt.

Och så det här med vikten. Nej, jag är inte orolig alls faktiskt. Jag ser ju att min mage växer och jag känner att Myran både rör på sig och tar mer och mer plats där inne. Jag ser också att jag själv har blivit smalare lite här och var, så jag förstår ju att han tar vad han behöver. Jag är helt övertygad om att det är en frisk liten kille som ligger i min mage. Men ändå känns det skönt att få göra ett till ultraljud för att verkligen få det svart på vitt, och framför allt tror jag att det är skönt för maken, som definitivt är mer konfunderad över min ganska modesta viktökning hittills.

Better safe than sorry, right?

Fixed baby!

Barnmorskebesök idag, dagen till ära (dvs dagen som i exakt 9 veckor innan Myran är beräknad). Det var min ordinarie barnmorska jag fick träffa idag, tack och lov! Även inför det här besöket drömde jag en mardröm dock, jag drömde inatt att jag hade så lågt Hb att barnmorskan ordinerade 20 (!) Niferex om dagen! Nästan så jag var kallsvettig när jag vaknade imorse.

Så här såg dagens värden ut:

Hb: 118 (115 / 115 / 115 / 122)
Blodsocker: Ingen mätning (I.m / 5,6 / 4,4)
Blodtryck: 120/70 (115/65 / 120/70 / 120/70 / 120/70)
Vikt: 66,4 (65,5 / 64 / 63,5 / 61,5)
Hjärtljud: 145 (140 / 140 / 145)
SF-mått: 29 cm (27 cm / 22 cm)

Mitt Hb har alltså gått upp lite, trots att jag slarvat med tabletterna på sistone. Så några 20 Niferex om dagen behöver jag inte ta, det räcker gott med 1 Hemofer som tur är. Blodtrycket ligger stadigt, så min attack förra veckan måste ha varit tillfällig. Antagligen tidig morgon + stress + lite näring i kroppen = svimattack. Skönt att allt ser bra ut i alla fall.

Barnmorskan (Hanna heter hon faktiskt) klämde och kände på min mage och kunde glatt konstatera det jag redan misstänkte - Myran ligger med huvudet neråt och ryggen åt vänster. Dessutom är han redan fixerad! Duktig liten pojke. Då är det väl bara att vänta på att värkarna sätter igång då? ;-)

Jag har ju fortfarande inte gått upp särskilt mycket, vilket vi också pratade lite om. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att få göra ett tillväxtultraljud för att se så att han växer som han ska där inne, eftersom man - om inte annat - får så mycket kommentarer från folk runtomkring. Det var inga problem alls, så om två veckor får vi titta på Myran igen!

Pratade om amning också och jag är så glad för att jag har den barnmorskan jag har, hon stod helt på min sida när jag sa att jag inte ville amma. Vi kom överens om att jag ska skriva om det i mitt förlossningsbrev och sen ska hon skriva in det i journalen också, så att jag förhoppningsvis slipper ta den diskussionen på sjukhuset sen.

Jag har världens bästa barnmorska!

It's a...

Ledsen att ni fått vänta, det har strulat med scannern och jag har inte riktigt haft ork/tid att blogga. Men nu är det dags!

Vi var alltså på vårt rutin-UL i måndags! Jag var jättenervös hela dagen och jag vet inte om det smittade av sig eller om Myran helt enkelt visste att det var något på G - men livat var det i magen hela dagen i alla fall! Inte en lugn stund, och det kändes riktigt tydligt dessutom.

16.45 satt vi i väntrummet på Mama Mia och väntade på vår tur. Väntan blev lång, hon som skulle göra ultraljudet kom inte ut och hämtade oss förrän 17.10 ungefär. Jag höll såklart på att spricka av nervositet och förväntan, så jag nästan flög upp ur soffan när hon ropade upp mitt namn.

Vi gick genom korridoren, förbi alla rum, till det sista rummet i korridoren. Vi hade förstås varit där förut, när vi gjorde ultraljudet i vecka 8. Så lite bekant var det allt. Jag lade mig ner på britsen, hon drog (!) mig - alltså inte britsen, utan mig - närmare och kletade in min mage med den där kontaktgelen eller vad det är för något. Och satte så dopplern mot min mage.

Ja... Det var ju inte konstigt att jag hade känt av Myran hela dagen kan jag säga, för därinne var det livat! Det hoppades, skuttades, slogs och sparkades. Till en början var vi nog alla lite oroliga hur det här egentligen skulle gå, hur skulle hon kunna se och mäta det hon skulle om Myran inte kunde vara still för en sekund? På något sätt lyckades hon dock och hon tyckte att allt såg så himla fint och perfekt ut - skönt!

Så var det det där med könet då... Hon tog en bild underifrån och visade på skärmen. Sen sa hon "Ja, här syns det ju tydligt vad det är. Och kan ni inte se det själva så tänker inte jag berätta", med glimten i ögat. Både jag och Lasse tittade på varandra med stora frågetecken i ansiktet.
Vad tror du? (Gissa innan du läser vidare!)

Två lårben och ett kön - vilket?

När hon insåg att vi inte visste vad vi skulle säga så pekade hon ut de två lårbenen och ringade sen in det som låg mittemellan och sa sen "Det här är ju en snopp, det ser ni väl?!". Jag och Lasse tittade återigen på varandra och mmm:ade. Fast ingen av oss såg det så tydligt som hon uppenbarligen gjorde. Nu, när bilderna är inscannade och förstorade, kan dock till och med jag se att det är en liten snopp. Vi väntar alltså en helvild liten pojke!

Vilda bebisen!

Lite läskigt känns det, eller kändes i alla fall, eftersom jag inte har någon erfarenhet alls med små pojkbebisar. Jo, lillebror, men då var jag 6 år och jag minns inte ett dugg. Jag menar, hur gör man?! Det var helt ärligt min första tanke, och det var nog mammas första tanke också när jag ringde och berättade för henne. Vi är ju van med tjejer i min familj! Och ska jag vara helt brutalt ärlig så ska jag erkänna att jag till en början kände ett litet sting av besvikelse, av orättvisa. Jag vet, väldigt politiskt okorrekt av mig.

Men nu, nu känner jag mig jättelycklig över att det är just en pojke. Ja det gjorde jag redan när jag vaknade igår morse. När jag fått smälta det. Jag har trots allt fått höra från i princip alla i flera månader att det är en tjej vi väntar, så det är väl inte så konstigt om jag var inställd på det. Men vi ska få en liten pojke! En underbar liten pojke. Jag tror jag passar bra som en pojkmamma faktiskt och jag tror att det här var det bästa som kunde hända oss just nu.
Happy, happy, happy!

För övrigt kan jag nämna två saker:

• Lasse har känt sparkar både en och två gånger nu.
• Beräknat förlossningsdatum är ändrat till 13 maj.

Just det, nu är jag inte så säker på alla Tummen-grejer längre. Av någon anledning känns Pingu mer passande till en pojke.

Vecka 18.

Uträkning utgår från dagens datum: Mån 7 dec 2009.
Din graviditet startade Mån 10 aug 2009.
Din menscykel är ca 30 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 24 aug 2009 (ägglossningen).
Du är på dag 120 av 280. (42,9%).
Du är i vecka 18.
Du har gått 17 fulla veckor och 0 fulla dagar (v17+0).
Du är i 4:e kalendermånaden.
Du är i 5:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Sön 16 maj 2010
Du har 160 dagar kvar till beräknad förlossning.

Ja, då är vi inne i vecka 18 då. Tänk att om 3 veckor har vi gått halva tiden! Det går fort det här, rätt vad det är så är det väl maj och jag ligger på förlossningen och skriker halsen av mig.

Myran är en aktiv rackare i alla fall, jag känner av henne/honom varje dag nu, lite då och då under dagarna. Det är en lustig känsla egentligen, att känna sitt barn röra sig inne i magen. Det känns typ som att någon sprätter med fingrarna mot insidan av magen, det är i alla fall den bästa förklaringen jag kan ge och det är så jag har förklarat det för Lasse. Han som ännu inte fått känna rörelserna, förstås, för än så länge känns det inte så tydligt utanpå magen.

Känns lite fuskigt egentligen, att jag kan "kommunicera" med/lära känna vårt barn flera veckor tidigare än vad han kan. Å andra sidan är det ju jag som får göra grovjobbet, så någon fördel ska jag ju förstås ha. Här bjuder jag i alla fall alla på den senaste magbilden, tagen idag:

Vecka 18, +1kg sen start.

Om en vecka är det alltså dags för det stora ultraljudet. Måndagen den 14/12 kl. 17.00. En timme senare - på ett ungefär - vet vi förhoppningsvis vad det är för något som ligger därinne. Lasse (som var den som skrev förra inlägget) tror - eller snarare hävdar att han VET - alltså att det är en liten flicka som snurrar runt i min mage, själv är jag inte övertygad åt något håll. Det finns så många teorier om vilka tecken som tyder på vilket kön och jag uppfyller kriterier lite här och var, så jag har lagt det där på hyllan. Nästa vecka vet vi förhoppningsvis och då behöver vi inte spekulera mer i det här hemma. Spännande!

Och vi andas ut...

Dagens ultraljud gick så bra som det bara kunde - Myran mår prima, hjärtat slår som det ska och allt såg helt enkelt perfekt ut. Vi kollade händer, fötter, hjärta, hjärna, magsäck - ja typ allt. Både från sidan och uppifrån. Storleken stämmer precis med uträkningen, så allt är helt enkelt bara jättebra. Just det, vi fick lägsta risken för DS också - det var ju för att mäta det vi bokade in ultraljudet in the first place. Men det häftigaste av allt var när Myran vände ansiktet mot oss så att vi kunde se ögon och näsa framifrån. Läckert!

Lilla Myran är hela 6,6 centimeter mellan huvud och rumpa!

Barnmorskan trodde att anledningen till blödningen var att jag har en lågt sittande moderkaka i framvägg, nära livmodermunnen. Men hon trodde det skulle rätta till sig när livmodern växte till sig lite mer. Tydligen är det väldigt vanligt under första halvan av graviditeten att livmodern sitter lågt (dvs nära livmodermunnen), men för de allra flesta rättar det till sig innan det är dags för bebisen att komma ut.

Klackarna i taket! Myran övade kampsport där inne.

Tyvärr fick inte maken vara med och se miraklet den här gången, för självklart var det något som skulle strula. Det var jag som körde till sjukhuset och eftersom det var lite bråttom stannade jag utanför entrén och "släppte av mig själv", så skulle maken åka och parkera och sedan komma efter. Problemet var bara att jag stängde av bilen helt när jag klev ur, och sen gick den inte igång. Så medan jag var på ultraljud så stod maken och väntade på bärgaren...

Tur jag fick med mig ett par bilder och att allt var bra! Började faktiskt gråta när jag såg bilden på skärmen och tydligt kunde se hur hjärtat slog.

Smolk i glädjebägaren

Idag är det dags för det efterlängtade KUB-ultraljudet. Om knappt två timmar ska vi vara på plats på Huddinge Sjukhus. Hade dock kunna vara under trevligare omständigheter, jag började nämligen blöda igårkväll. Inte jättemycket, och jag har inte ont, men tillräckligt för att vi ska vara riktigt oroade.

Håll tummarna att allt är OK med Myran är ni snälla.

Vår bebis

Myran i vecka 8 (7+2).

Hålltider

9 november - KUB på Huddinge Sjukhus
14 december - RUL (rutinultraljud) på Mama Mia
21 december - Barnmorskebesök på Mama Mia
24 december - Julafton!
31 december - Nyårsafton!
Januari - Maj - Ett antal barnmorskebesök på Mama Mia
17 maj - Beräknat förlossningsdatum

And then, the world as we know it will have changed forever.

Kort rapport

Är trött och illamående, så jag orkar inte med någon jätteinsats här på bloggen ikväll. Men en kort rapport om dagens ultraljud kan jag komma med i alla fall:

Det gick jättebra! Pumpafröt mår fint, växer som h*n ska och har en normal hjärtaktivitet. Hela 13 millimeter från huvud till rumpa.

Nu ska jag (vi) sova!

Ultraljud imorgon

Uträkning utgår från dagens datum: Tis 29 sep 2009.
Din graviditet startade Tis 11 aug 2009.
Din menscykel är ca 30 dagar
Du blev gravid ungefär Tis 25 aug 2009 (ägglossningen).

Du är på dag 50 av 280. (17,9%).
Du är i vecka 8.
Du har gått 7 fulla veckor och 0 fulla dagar (v7+0).
Du är i 2:a kalendermånaden.
Du är i 2:a graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Mån 17 maj 2010
Du har 230 dagar kvar till beräknad förlossning.

Så, jag pratade med barnmorskan förra veckan och hon sa att jag inte alls behövde oroa mig, men hon bokade ändå in mig på ett ultraljud för att jag skulle få se att allt står rätt till där inne. Ultraljudet är imorgon! 07.45 imorgon ska jag och maken befinna oss i väntrummet på Mama Mia Söder för att några minuter senare (förhoppningsvis) få se vårt lilla frö i min mage. Eller åtminstone hjärtat. Snälla låt allt vara okej. Är verkligen supernervös, jätterädd för att det inte ska visa någonting. Läste om en tjej som haft alla graviditetssymptom och allt, men när hon gjorde ett ultraljud nu så fanns där bara en hinnsäck - inget foster. Så hemskt!

Så, alla håller tummarna imorgon, OK?

Nu är det bäst att jag går och lägger mig, förstår inte alls hur jag ska orka kliva upp för att hinna ta tåget 06.32. Jag som är halvt medvetslös dygnet runt...