De senaste nio månaderna.

Under den här graviditeten...

• ...har vi varit på fyra ultraljud. Fast det blev ju bara tre för maken.
• ...har jag mått illa drygt en tredjedel av tiden (både i "början" och nu på slutet).
• ...har jag oroat mig mindre än vad jag trodde jag skulle göra.
• ...har jag lärt mig en hel del om mig själv.
• ...har jag varit sugen på många olika saker (körsbärstomater, tunnbrödrulle, äpplen, sallad, pizza, bearnaisesås, ananas, vindruvor, julskinka, Pasta Carbonara, leverpastejmackor, apelsiner, kexchoklad, räkostmackor, fil och fingor med sylt, toast, melon m.m.)
• ...har jag fuskat med kostråden ytterst få gånger.
• ...har jag mått extremt dåligt och extremt bra psykiskt. Inte samtidigt då förstås.
• ...har jag fått bekräftat att mitt tålamod inte är det bästa.
• ...har min önskan om en liten tjej blivit galen längtan efter vår son.
• ...har jag varit extremt doftkänslig, både på gott och ont.
• ...har jag längtat efter opastöriserad ost och vitt vin mer än vad jag trodde var möjligt.
• ...har min rädsla för förlossningen omvandlats till förväntan och längtan. Det ska bli skithäftigt!

Om han nu bara kom ut så kan vi börja på en ny lista för de första 9-12 månaderna som föräldrar. Och ska vi vara riktigt petnoga så är det faktiskt idag han är beräknad enligt mina egna uträkningar, även om ultraljuden (allihop) pekat på 13 maj.

Försenad

Myran verkar dras med förseningar, för idag kommer det då ingen bebis vågar jag lova. Pappa Lars får sälla sig till skaran som gissat fel med andra ord.

Två andra gissningar har kommit in:

• Svärmor hävdar att han kommer natten mellan söndag och måndag.
• Kusin Therese menar att han kommer redan på lördagkväll, efter att mamman (jag alltså) haft en trevlig dag i solen.

We'll see.

Två dagar kvar?

Tänker Myran vara lika punktlig som sin mor och komma ut på beräknad dag? I så fall är det två dagar kvar idag, och det är väl inte helt omöjligt. Hittills är det många som ramlat ur tävlingen om att gissa rätt dag, ungefär hälften (lite drygt) om jag inte minns fel. Men pappa Lars har ju gissat på beräknad dag, så jag hoppas nu att han har rätt (för en gångs skull...). Själv tror jag på 16 maj.

Magen från sidan, v. 39+4. +8,7kg totalt.

Jag mår i alla fall mycket bättre psykiskt än vad jag gjort de senaste veckorna. Jag känner mig pirrig, förväntansfull och om inte pigg, så åtminstone upplyft. Nu vet jag att inom de närmsta två veckorna bör Myran komma och det känns helt OK att leva med. Och ärligt talat så tror jag inte att det dröjer så länge. Inte med tanke på alla förvärkar och känningar jag haft sen början av helgen.

Magen framifrån, v. 39+4.

Men samtidigt som jag känner mig glad och bara väntar på vår bebis, så kan jag känna paniken komma smygande ibland. Det börjar bli väldigt verkligt det här - snart är vi föräldrar! Snart är livet ett helt annat, och det går inte att gå tillbaka. Snart är det någon annan än vi själva som spelar huvudrollen i våra liv. Snart måste jag dela med mig av min älskade man till någon annan. Vårt älskade barn. Resultatet av vår kärlek till varandra. Det känns läskigt. Hjälp! Hur ska detta gå?

Sista träffen med barnmorskan, utan bebis

Igår var vi på det sista inbokade barnmorskebesöket innan Myran är beräknad. Både jag och barnmorskan var rörande överens om att nu vill vi inte ses igen utan bebis, hon försökte till och med tala Myran till rätta och förklarade för honom att han är färdig nu så det är bara att komma ut. Ingen reaktion dock...

Reaktionen kom istället när det skulle klämmas och kännas och lyssnas på magen, som vanligt. Han gillar inte alls när det ska lyssnas efter hjärtljud - han vill minsann vara ifred! Det är kanske så man får ut honom, genom att retas? Tål att testas kanske...

Vi kan i alla fall konstatera att min kropp verkar vara som gjord för att vara gravid, den mår - förutom foglossning och halsbränna - verkligen finfint. Så här såg värdena ut igår (inom parentes värdena från inskrivningen):

Hb: 135 (122)
Blodsocker: 4,2 (4,4)
Blodtryck: 120/70 (120/70)
Vikt: 69,7 (61,5)
Hjärtljud: 132 (145)
SF-mått: 35cm (22 cm)

Barnmorskan blev mäkta imponerad över skuttet som mitt järnvärde har tagit. Om blodsockervärdet sa hon (med glimten i ögat) att jag skulle trycka i mig lite mer socker, för oj så bra det var. Magmåttet ligger löjligt exakt på kurvan, så jag hoppas att Myran är lika genomsnittlig han.

Nästa besök är bokat till 18/5. Det besöket vill jag dock helst avboka för att sen boka in ett återbesök någon vecka senare - MED Myran. Inga mer barnmorskor förrän vi ligger på förlossningen, så det så.

Dags att komma ut nu!

P.S. Hjärtljuden och magmåttet inom parentes är förstås inte från inskrivningen, utan från v. 20 resp v. 24.

Ensiffrigt

Så var vi nere på ensiffrigt då - nio dagar kvar till beräknad förlossning!

För fem månader sedan trodde man aldrig att man skulle ta sig så här långt, det kändes som att tiden stod stilla. Sen började tiden springa på något vänster, och några månader förflöt väldigt fort. Men nu är en dag som en månad, minst. Och det blir inte bättre av att jag gör morgon vid 7-tiden.

Tiden står stilla.

Vecka 39

Några dagar sent, men ändå...

Barnet
Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

Vikt 3 450 gram.

Mamma
Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Magen i vecka 39 (38+0). +8,2 kg totalt.

Vila! Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten, ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova - vila istället.

Pappa/partner
Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem.

Egna tankar
Jag bestämde mig för länge sen att jag var redo, men vad hjälper det när ungen ändå inte verkar vilja komma ut? Trots att vi egentligen fortfarande har 10 dagar kvar så känns det som att vi är på övertid redan - jag hade ju lovat mig själv att inte känna så! Men det är svårt när det börjar ramla in bebisar hos de andra majmammorna som jag pratar med. Lite avis man blir liksom...

I torsdags fick jag i alla fall känna på riktiga, regelbundna och onda förvärkar. Det kändes, tro det eller ej, jättebra! Spännande. Häftigt. Ge mig mer! Jag fick ligga och andas igenom dem och även om det garanterat kommer att göra ondare när det är på riktigt så var det "skönt" att få testa på lite. Hoppas verkligen på mer sådana, så länge som de ger någon effekt dvs.

Jag försöker vila och sova så gott det bara går, men det är svårt att hitta sköna ställningar och nu har jag dessutom börjat drömma mycket mer igen. Inatt drömde jag mardrömmar i princip hela natten - bilolyckor, krig, lönnmördare och sånt trevligt. Maken fick väcka mig vid ett par tillfällen för att jag låg och gnydde och småskrek. Hemsk elektrisk känsla i kroppen varje gång jag vaknade, usch!

Just det, när jag skulle upp på toa inatt så knakade det till ordentligt i bäckenet, nästan så att det lät som att det gick av. Undrar vad det beror på? Bara spänningar, eller lyckades Myran undkomma fixeringen? Hope not.

Nu ska jag och Myran hoppa in i duschen!

P.S. Missa nu inte makens inlägg före det här. Han vill också ha kommentarer.

Jag vill inte mer!

Jag har märkt att det har börjat tära enormt mycket på mitt psyke, det här med att vara gravid. Jag känner mig ledsen - ja riktigt deppig faktiskt - trött, lättirriterad, uppgiven, småsur och less från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Och ensammast i världen.

Jag känner mig otymplig, det gör ont både här och där, jag kan inte andas och jag har sammandragningar mest hela tiden tycker jag. Och jag kan inte sova. Det går bara inte. Jo, i några timmar precis när jag gått och lagt mig, men sen börjar det. Vända på sig, gå på toa, kippa efter andan - om och om igen.

När sen maken går upp på morgonen är det lika bra att ge upp och stiga upp ur sängen. Vilket naturligtvis resulterar i att jag är supertrött resten av dagen. Inte konstigt om man känner sig ledsen och lättirriterad. Dessutom mår jag numera konstant illa också eftersom Myran ligger och trycker överallt. Han får helt enkelt inte plats längre - så varför kommer du bara inte ut?

Jag vet att det fortfarande är två veckor tills han är beräknad, och jag vet att jag mycket väl kan få gå två veckor till efter det - men den tanken ger mig verkligen panik. Panik på riktigt, jag vet liksom inte hur jag ska klara av det. Varje dag är ju en kamp redan - en kamp om att kunna sitta, ligga, stå och gå. En kamp om mina revben och om plats för mina lungor att vecklas ut vid varje andetag. Det är inte kul och mysigt längre liksom.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Otålig och frustrerad och gå och räkna ner för varje dag. Jag har under hela graviditeten intalat mig själv att det inte är någon idé och att jag ändå säkerligen kommer att gå över till maxtid. Men nu står jag här och stampar ändå, helt desperat efter att få ha min kropp ifred igen.

Igår rann det över kan jag säga, efter en dag på stan, konstanta sammandragningar och saker som hela tiden gick fel - jag började kasta kastruller och grejer runt mig i köket. Lyckades dränka mig själv och köksgolvet i vatten också.

Och då blev det ju mycket bättre. Hmpf.

Sockerdricka?

Det känns som att jag har sockerdricka i övre delen av livmodern ibland. Ni vet, som att man är på väg att domna bort men ännu inte har kommit riktigt så "långt". En pirrande känsla - ibland lite, lite svidande - som liksom följer livmoderns övre kant.

Skumt?

Sushicravings?

I eftermiddag kom mamma hit för lite kvalitetstid med dotter (mig alltså) och Myran i magen. Massa fina saker hade hon med sig - byxor, mössor, bodys, haklappar, en jacka och två badlakan. Det är i alla fall ingen tvekan om vem som lägger ner mest pengar på Myrans garderob. Tack fina mamma!

Middag skulle vi förstås få i oss och mamsen var sugen på sushi, så vi åkte ner på stan (tillsammans med maken också) och fick det enda obokade bordet på stans bästa japanska ställe. Jag vet inte om jag var så jättesugen på sushi när vi kom dit, men herregud i himmel så gott det var! Ja mamma sa till och med till servitrisen att det var den bästa sushi hon ätit. Jag är villig att hålla med, även om jag inte ätit sushi på så många olika ställen. Nu vill jag ha sushi varje dag fram till förlossningen känns det som...

Men nog känner man sig lite busig när man sitter där, rund och höggravid, och mumsar på rå fisk. Det känns liksom som att man går över en hel del gränser för vad man egentligen kan/får göra med en liten i magen. Men så är det ju inte, så länge som det är fräscht och nygjort. Så det blir garanterat mer sushi innan Myran väl kikar ut.

Om inte annat så har vi bestämt att vi ska äta sushi i väntrummet på sjukhuset när Myran väl är ute. Mums!

Fullgången bebis - v. 38.

Barnet
Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång. Barnet förbereder sig för att födas. De flesta av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan vecka 37+0 och 41+6. Ungefär 4% föds före vecka 38. Det råder oklarheter om vad som sätter igång förlossningen, men en del forskning säger att det är barnet som bestämmer när det vill komma ut. Man anser då att graviditetslängden finns i ditt barns arvsanlag. Det anlaget har alltså bestämts efter vad som är normal graviditetslängd i din och din partners familj. Att barnet vuxit till en viss storlek har ingen direkt betydelse för när förlossningen sätts igång, men moderkakans livslängd spelar in.
Vikt 3 200 gram.

Magen framifrån i vecka 38 (37+0).

Mamma
Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.

När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum.

Vissa kvinnor ökar i vikt under hela graviditeten, andra stannar av mot slutet. Båda sätten är helt normalt. Däremot ska du vid plötslig viktökning eller viktnedgång kontakta din barnmorska. Nu kan det vara svårt att hitta kläder som räcker till. Klä dig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt. Du har nog att fundera över och behöver inte öka bekymren genom att klä dig obekvämt. En del gravida kan uppleva en surrande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten. En del kvinnor drabbas av besvär med diarré i slutet av graviditeten. Det beror troligtvis på en ökning av hormonet prostaglandin som har till uppgift att tömma tarmen inför förlossning.

Magen från sidan i vecka 38 (37+0). Lagom stor?

Tankar
Nu är Myran färdig - klar för leverans. Så kom ut!

Vi tänker mycket på hur han ser ut, vem han kommer att likna mest. Vems ögon har han? Och vems näsa? Har han mycket eller lite hår? Och vad är det för färg på håret? Jag hoppas på mycket hår, lockigt och brunrött som den blivande pappan hade när han var liten.

Lasse har fått stränga order om att alltid vara tillgänglig, endera på jobbtelefonen eller på mobilen. Häromdagen fick jag inte tag på honom på någon av telefonerna, trots att jag ringde som en tok, vilket till slut resulterade i att hela hans grupp trodde att jag var på väg in till förlossningen och att en av hans kollegor då svarade i hans telefon. Så när Lasse kom hem så fick JAG stränga order om att inte ringa så mycket om det inte var förlossning på G (vilket det inte var, men det finns ju andra viktiga saker också). Hmpf!

Förvärkar känner jag av mer och mer. Igår var de rätt kraftiga, men inte mer än vad man lätt klarar av. Molande mensvärk och hugg/spänningar mot livmodertappen. Jag välkomnar förvärkarna, hoppas på att de leder till att vi snart har Myran här hos oss. Så ös på bara, I'm ready!

Första bebisen i vår mammagrupp på Familjeliv har för övrigt kommit, en söt liten Lea. Det gör ju inte att man längtar mindre direkt. Snart börjar bebisarna ramla ut på löpande band...

Näst sista barnmorskebesöket?

Jag och Myran var hos barnmorskan igår för näst sista besöket innan beräknat förlossningsdatum. Läskigt, tänk att vi tagit oss så långt tillsammans! Men nu är vi båda ganska less kan jag säga, ingen av oss verkar helt nöjd med läget. Som det ska vara antar jag, så jag hoppas att Myran tänker titta ut snart, väldigt snart. Mamma och pappa vill träffa dig!

Allt såg bra ut hos barnmorskan i alla fall, även om vi inte tog så många prover som vi brukar. Vikten ligger som sagt på 69,5 kg nu, mitt blodtryck var 110/70 och SF-måttet låg mitt på medelkurvan med sina 34 cm. Hjärtljuden lät också bra, även om hon fick leta lite för att hitta dem den här gången.

Tydligen har Myran vänt sig med ryggen åt andra hållet. Hittills har han legat med ryggen på vänstersida (sett uppifrån, ur mitt perspektiv), men nu låg ryggen åt höger. Från mest fördelaktigt läge till helt OK typ. Men han verkar ha lite svårt att bestämma sig, för innan vi kom till barnmorskan låg han definitivt som han brukar, men sen under resten av dagen - och fortfarande - ligger han och vickar med rumpan från den ena sidan till den andra.

Jag undrar vad det betyder? Självklart glömde jag fråga barnmorskan och nu är hon på konferens till på måndag. Är han inte fixerad längre? Kan de "hoppa ur" läget? Jag känner ju egentligen ingen skillnad. Trycket nedåt och på blygdbenet blir bara värre och värre, så jag antar ju att han fortfarande ligger och trycker där nere. Men håller han då på att vrida nacken ur led? Eller kan de röra sig lite från sida till sida trots att det är fixerade?

Jag menar, han har ju verkligen legat bergfast fixerad hittills. Och barnmorskan nämnde i förbifarten nånting om att han ju var fixerad, även om hon inte kände efter ordentligt igår. Jag vet att det kanske egentligen inte spelar så stor roll, ut kommer han ju ändå, men det skulle ju kännas lite snopet om han har varit fixerad i minst 7 veckor och helt plötsligt bestämmer sig för att lossna liksom.

Roligt hade vi åt Myran i alla fall, för medan vi lyssnade på hjärtljuden så hade han hård hicka! Dunk-dunk-dunk-HICK-dunk-dunk-dunk-HICK lät det. Arg blev han också, antagligen både av hickan och att vi lyssnade på honom, så han gav ifrån sig några kickar. Och då gick det att hur tydligt som helst känna på hans ben! Hur häftigt var inte det då? Kändes som ett kycklinglår typ. Min fina pojke. Kom ut.

Nästa barnmorskebesök blir den 5 maj, i vecka 39.

Och magen den växer

Nu känns det nästan som att magen växer - synligt - för varje dag som går. Är väl så det ska vara vid den här tiden kanske? Sen har jag väl ingen jättemage fortfarande i mångas ögon, men i mina egna ögon är den helt klart stor nu. Och det spänner och drar mest hela tiden, så det gäller att hålla sig väl insmord annars känns det som att huden ska spricka på riktigt.

Magen i vecka 36 (35+3). Fortfarande +6kg totalt.

I helgen har vi varit i Hedemora och hälsat på morbror, moster och småkusinerna. Vi frågade Emilia (snart 4 år) vad hon tyckte att bebisen skulle heta, och efter att ha funderat en liten stund så bestämde hon sig för Calle (jag bestämde att det skulle vara ett C och inte ett K). Känns inte helt rätt faktiskt, men hon verkade i alla fall nöjd. Nöjd var hon också när hon hade fått känna på bebisens rumpa inne i kusins (alltså min) mage.

Vi hade ett jättemysigt dygn med massa prat, mat och scrappande. Precis som det ska vara! Med oss hem fick vi (låna) andningslarm, babyskydd, hoppgunga och ännu mera kläder. Dessutom fick vi med oss min (/familjens) gamla gåstol som det är tänkt att Myran nu ska ärva.

Myran är för övrigt extremt aktiv nu och har varit så de senaste dagarna. Han verkar helt klart less på att ligga där inne, och försöker tackla/slå/sparka/gräva/trycka sig ut på egen hand. Det var inga problem för alla att se hur han rörde sig där i magen i helgen, för det syntes minsann tydligt. Måste komma ihåg att filma någon gång innan det är too late... För egen del tycker jag att han absolut får vara less och komma ut nu - jag är redo!

Dagens barnmorskebesök

Hb: 124 (118 / 115 / 115 / 115 / 122)
Blodsocker: 4,6 (I.m / I.m / 5,6 / 4,4)
Blodtryck: 120/70 (120/70 / 115/65 / 120/70 / 120/70 / 120/70)
Vikt: 67,7 (66,4 / 65,5 / 64 / 63,5 / 61,5)
Hjärtljud: 145 (145 / 140 / 140 / 145)
SF-mått: 33cm (29 cm / 27 cm / 22 cm)

Allt ser bra ut alltså. Magen följer medelkurvan ganska exakt, trots att "alla" tycker att den är så liten. Och trots att jag har slarvat ordentligt med järntabletterna så har järnvärdet gått upp ordentligt, till och med bättre än vid inskrivningen! Enligt barnmorskan är det inte helt ovanligt att järnvärdet går upp och/eller stabiliserar sig vid den här tiden i graviditeten, tydligen behöver inte bebisen lika mycket järn längre. Jag som trodde att det skulle ha sjunkit långt under vad barnmorskan skulle kunna godkänna.

Vi sammanfattade graviditeten idag också. Två enkla ord: Komplikationsfri graviditet.

P.S. Ett besök saknas i "statistiken" ovan. Jag har inte gått upp 1,3kg på två veckor t ex.

Vecka 36 idag!

Barnet
Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Nu har din bebis inte mycket rörelseutrymme. Det är så trångt därinne, att den kanske inte rör sig lika mycket längre. Bli inte förvånad om du ser konturen av en arm, armbåge eller ett knä under huden på din mage när bebisen sträcker på sig! Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Om du väntar ditt första barn ligger det troligtvis i rätt position nu, uppochned. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt "jag" eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar.

Eftersom livmoderns väggar och din mage sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och bebisen kommer att utveckla tydligare dygnsrytm.

Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukter.

Kroppen
Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen och mäter 32-35 centimeter. Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare. Det beror på att livmodern trycker på urinblåsan. Nu kanske din vikt stannar till förlossningen.

Nu är det mycket mindre fostervatten och mycket mer bebis i din livmoder (som har utvidgats till 1000 gånger sin normala volym) och du har förmodligen lagt på dig mellan elva och 14 kg. Din navel har också sträckts och sticker förmodligen ut. Fortsätt dricka mycket vatten även om du behöver kissa så ofta att du lika gärna skulle kunna flytta in på toa – bebisen behöver denna vätska.

Glöm inte att börja ladda med kolhydrater. Pasta är bra mat inför förlossningen.

Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Tankar
Fötter, knän, axlar och armbågar sticker ut lite här och var tycker jag, för att inte tala om den beniga lilla rumpan som ofta ligger och trycker mot vänster sida av bröstkorgen. Favvomovsen verkar dock vara att dra en fot från naveln och upp mot revbenen och sen ner igen

Jag upplever inte att jag har svårt att andas, men mätt blir jag mycket fortare än vanligt. Det känns att magsäcken i princip ligger som en platt ficka ovanpå livmodern. Vet inte om min mage kommer sjunka så värst mycket, den har ju aldrig suttit särskilt högt? Jag räknar kallt med att få trycka i mig maten tills Myran kommer ut, allt annat får bli en positiv överraskning.

Packa väskan ska jag göra snart, kanske till veckan. Måste upp på vinden och hitta en lämplig bara... Tror det får bli en av de gamla Novia-väskorna jag har på vinden. Och ryggsäck till maken.

Sendrag

Natten har präglats av sendrag lite här och var, främst i vader och fötter. Det är ju så underbart skönt, man blir så glad när man vaknar av att hela benet viker sig i en konstig vinkel (försöker vara lite positiv)! 07.40 fick jag sista sendraget, så då gav jag upp och steg ur sängen för den här gången.

Visste ni förresten att man kan få sendrag på insidan av smalbenet? Jodå, det är tydligen fullt möjligt.

Aj!

*Nu blir det lite mer gnäll, så vill man inte läsa sånt - hoppa över det här*

Jag är tacksam att jag kan styra så mycket över min tid själv att jag inte behöver vara igång och i skolan mer än kanske en gång i veckan, på sin höjd. Visst, egentligen kanske det skulle vara vettigt att vara där lite oftare och faktiskt gå på någon föreläsning också (och inte bara på obligatoriska seminarier), men min kropp orkar bara inte. Som tur är finns ju böcker och PP-presentationer som lärarna satt ihop för varje föreläsning.

Igår var jag ändå tvungen att åka in till skolan, för ett obligatoriskt seminarium. Jag kände mig inte peppad alls eftersom jag var in till skolan även i tisdags för att träffa studievägledaren, men vad göra liksom? Jag vill ju ha mina poäng. Men tre timmar sittandes på en trästol var verkligen ingen hit. Lägg därtill sammanlagt en och en halv timme på pendeltåget. När jag skulle gå från klassrummet till tunnelbanan för att åka hem, då var jag gråtfärdig. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B.

Pendeltåget var en mardröm, det går faktiskt inte att sitta bekvämt - hemma är jag ju van att kunna böka runt och sätta mig i nya ställningar när det gör ont någonstans. På pendeltåget är det inte lika lätt, och tro mig när jag säger att folk tittar på en som om man vore galen när man lutar sig än hit och än dit, masserar ryggen på sig själv, gnyr till av smärta helt omedvetet och sedan sätter sig som ett järnspett rakt uppochner.

Jag borde inte gnälla, för det finns personer som har det ännu värre och som inte har samma möjligheter som mig till att vila och ta saker i min egen takt i några dagar, men det här känns som en stor omställning i förhållande till hur graviditeten sett ut hittills. Det har liksom kommit pangbom - jag har blivit höggravid över en natt känns det som ibland. Och ändå har jag ju inte mycket extra tyngd att släpa på, så ibland känns det som att jag egentligen inte har någon rätt att klaga.

Men det gör jag ändå.

Tiden går - vecka 35

Din graviditet startade Fre 7 aug 2009.
Din menscykel är ca 30 dagar
Du blev gravid ungefär Fre 21 aug 2009.
Du är på dag 242 av 280 (86,4%).
Du är i vecka 35.
Du har gått 34 fulla veckor och 3 fulla dagar (v34+3).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Tors 13 maj 2010.
Du har 38 dagar kvar till beräknad förlossning.

Barnet
Nu är barnet ungefär 45 centimeter långt. Du har säkert känt av att barnet hickar ibland. Det sväljer fostervatten, kissar och tränar därmed matsmältningen. Barnet har hittills varit ganska skrynkligt men nu börjar huden räta ut sig. Navelsträngen är generellt cirka 50 centimeter lång och tjock som en tumme. Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar.

Du känner nu varje dag hur barnet rör på sig och det är inte ovanligt att du lagt märke till att ditt barn har en speciell dygnsrytm, som ofta fortsätter efter att barnet är fött.

Vikt 2 600 gram.

Mamma
Ditt totala fundusmått är nu ungefär 31-35 centimeter. Du har ökat minst elva till tretton kilo. Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Så här långt in i graviditeten brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp. Detta kan göra att du får ont i ryggen. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen.

Många känner sig lättirriterade nu. Bebisen trycker på överallt. Det är svårt att andas, sitta, stå och sova. Prata mycket med din partner så han eller hon förstår vad du går igenom. Nu står magen som högst för att snart sjunka ned lite. Då blir det lite lättare att andas igen. Det är lätt att bara fokusera på förlossningen, men kanske kan det vara dags att läsa på lite om amning och livet efter förlossningen.

Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.

Magen i vecka 35 (34+3). Nu ligger jag på +6kg ganska precis.

Pappa
Det är hög tid att förbereda dig för förlossningen. Din partner har förmodligen redan börjat nedräkningen. Det är bra om ni kan prata om vilket stöd din partner vill ha av dig vid förlossningen, men även av barnmorskan och personalen. Vill hon föda i några speciella ställningar? Vilken slags smärtlindring kan hon tänka sig och inte? Vill hon ha musik på rummet? Prata igenom detta nu eftersom det inte blir så mycket tid under förlossningen.

Tankar
Känt av att barnet hickar ibland?! Myran hickar ofta, länge och framför allt tydligt. Hela jag hoppar och rycker känns det som. Det måste han ha ärvt från sin far, som också har väldigt tydlig och envis hicka när det väl drar igång. Rörelser känner jag förstås av också, ofta och tydligt precis som under hela graviditeten. Jag hoppas att dygnsrytmen inte följer med honom ut ur magen, för då lär ingen av oss få sova nån gång.

Jag blir irriterad när jag får mail från Vårdguiden och det står att "Du har ökat minst elva till tretton kilo", följt av att man inte ska oroa sig för mycket om man går upp snabbt i vikt. Vi som inte går upp varken mycket eller snabbt i vikt då (nu vet ju jag att allt är OK, men ändå)? Är det något fel på oss? Varför tar man inte hänsyn till oss? För jag lär ju inte vara ensam om att gå upp lite i vikt? Jag tycker faktiskt att Vårdguiden borde skriva mer nyanserade texter än så. Punkt.

Ont i ryggen, halsbränna, full mage, svårt att sova och konstant kissnödig. Japp, japp, japp, japp och JAPP! Allt stämmer och jag gnäller rätt ofta om det, så maken vet definitivt hur jag känner. I teorin i alla fall, sen är det nog svårt för vem som helst som inte är gravid att verkligen sätta sig in i hur det känns - både på gott och ont. Men jag tror vi båda två är redo att skippa den här graviditeten nu och välkomna Myran ut i den "riktiga" världen.

På fredag ska jag till barnmorskan igen och då ska vi, som det står i texten ovan, sammanfatta graviditeten. Det har ju varit en enkel och smidig graviditet egentligen, så jag vet inte om sammanfattningen kommer att bli så lång. Men det känns ändå speciellt att få göra det - då är det ju liksom inte långt bort, förlossningen och allt det där. Vi ska också gå igenom mitt förlossningsbrev så att det finns dokumenterat både i min journal och i min egen mapp som jag ska ha med in till förlossningen. Inga konstigheter egentligen, jag vill

• gärna bada och/eller duscha
• klara mig utan sprutor (dvs EDA, sterila kvaddlar, blockader av olika slag osv)
• prova lustgas och akupunktur
  
• röra på mig så mycket jag orkar och lite till
  
• inte föda på rygg - jag vill föda knästående, på sida eller på förlossningspall
• ha sen avnavling
• få livmodersammandragande
• inte diskutera amning, jag tänker inte amma och det beslutet är jag nöjd med
• få tabletter för att hämma mjölkproduktionen
  
• gärna hamna i familjerum på BB+

Lasse vet redan allt det här eftersom jag tjatat om det i typ 8 månader, och han är helt och hållet på min sida och vet att det är hans ansvar att föra min talan då jag inte orkar/kan/vill. Han kommer garanterat att vara världens bästa stöd, det är jag helt övertygad om.

Avslutningsvis känns det som att det sagt POFF och så har magen exploderat i storlek - jag känner mig numera som en elefant. Och så har jag sammandragningar mest hela tiden.

Gnäll

Nu är jag faktiskt rätt less på att vara gravid. Även om jag välsignats med en "liten" mage och en väldigt blygsam viktuppgång så börjar det bli tungt för kroppen nu. Det värker här och det värker där, blåsan är ständigt överfull och jag känner mig sällan fin.

Igårkväll var jag öm både i magen och i ryggen. Sammandragningar hade jag mest hela tiden och Myran låg och tryckte åt alla håll - han hade garanterat axlarna i ett hörn, rumpan i ett annat, fötterna i ett tredje och händerna i det fjärde och spjärnade allt han kunde. Hur jag än satt så satt jag inte bekvämt och var femte minut bökade jag runt i soffan för att hitta en bättre ställning. Grymt, stånk, pust och stön och allt Lasse kunde göra var att titta medlidsamt på mig och klappa lite försiktigt på magen.

Inatt har jag varit upp fyra gånger för att gå på toaletten. Men själva problemet är inte att gå på toaletten, det är ju normalt sett lätt gjort, problemet är att det gör så jäkla ont att ta sig upp ur sängen. Med en massa luft och en bebis som tävlar om utrymmet i magen tillsammans med en överfull blåsa, är det inte långt ifrån att jag skriker rakt ut när jag ska häva mig upp. Vår säng är inte så himla lätt att ta sig upp ur heller, dels är madrassen rätt mjuk (har jag upptäckt nu) och dels är sängramen rätt hög - man får helt enkelt mer eller mindre klättra, när det enklaste vore att bara få rulla ner på golvet.

Så ja, jag är less nu. Myran får hemskt gärna komma snart, även om det för hans bästa i alla fall borde dröja 3 veckor till eller så. Och det får jag väl acceptera, men helst inte en dag till! Och kan han inte vara lite snäll mot sin stackars moders kropp under tiden?

Slut på gnäll.

Magen v. 34!

Här kommer en trevlig liten bildkavalkad av magen. Alla bilderna är tagna idag, i vecka 34 (33+3). Det kanske inte syns, men naveln är nu utplånad, den är helt enkelt mer eller mindre platt. Maken påpekar med jämna mellanrum att jag har en stooor mage, och jag känner mig ju inte direkt liten, men så stooor vet jag inte om jag tycker att den är? Han är inte alltid så smidig med gravida kvinnor min man.

Hej, jag ska ha barn om 6 veckor!

Magen framifrån. Fortfarande en snygg midja om jag får säga det själv.

Här inne bor han, lilla Myran. Mamma och pappa längtar efter dig!

Jag har beslutsångest. Någonting jag tycker är otroligt vackert är bilder tagna av fotograf på den gravida kvinnan och den blivande pappan. De brukar vara så otroligt stämningsfulla och man kan nästan ta på lyckan som personerna på bilderna utstrålar. Och så är ju gravida kvinnor otroligt vackra i mina ögon. Under hela graviditeten har jag varit inställd på att göra en sån fotografering, för att ha som fina minnen av graviditeten, och för att visa Myran när han blir större.

Men nu är jag osäker. Det kostar en hel del pengar. Vill vi båda vara med på bilderna så är det minst 2000kr som gäller, och då får vi bara bilderna på CD. Visserligen blir vi stylade också, men det känns som en förutsättning för att jag ens ska vilja bli fotograferad.
Men är det värt det? Lasse kanske kan ta fina bilder med systemkameran, och då blir det ju gratis - och än mer personligt? Å andra sidan kan han då inte vara med själv på bilderna... Men då skulle vi kunna lägga pengarna på något annat, som kanske egentligen är viktigare. T ex en cykel, något som skulle underlätta vardagen väldigt mycket.

Beslutsångest!

Igår: Vecka 34

Barnet
Många barn ligger nu med huvudet nedåt. Barnet lyssnar till mammans hjärtslag, magen som kurrar och andra kroppsljud. Inte konstigt att en del barn sedan har svårt att ligga själva i vaggan eller spjälsängen. De vill vara nära dig och lyssna till de här ljuden. De inre organen är nu färdiga, förutom lungorna. De behöver mogna ett tag till, de ska ju anpassas från vatten- till landlivet och luftfyllas när barnet kommer ut. Ögonens pupiller kan dras ihop och vidgas.

Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Vikt 2 350 gram.

Mamma
Livmodern tränar för förlossningen nu och du kan känna av det i form av förvärkar, en del svagare och andra kraftigare. En del känner du inte av alls, men du kan känna med handen utanpå magen att den plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter. Livmodern är jättestor nu. Kommer du ihåg i början när magen var platt? Mycket har hänt sedan dess.

Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Tankar
Ja, jag kommer ihåg när min mage var platt. Men även om magen har växt och antagit en fotbollsliknande form så har jag sällan haft en så snygg midja som nu - faktiskt! Man får vara glad för det lilla liksom. Jag trivs i alla fall med min gravida kropp, för det mesta. Om man bortser från sendrag, halsbränna, sammandragningar och foglossning och bara tittar på det rent estetiska.

Foglossningen har antagit en ny skepnad. Nu har det flyttat ner i blygdbenet också, det känns ungefär som att någon har träffat med en j*vligt hård spark mellan benen på mig och har jag stått stilla en stund så drar jag mig för att börja röra mig framåt, för då gör det ont! Blev inte bättre av att barnmorskan kände och klämde på Myrans huvud igår heller.

Förlossningen tänker jag mycket på. Jag ser verkligen fram emot den upplevelsen. Jag fick frågan för ett tag sen hur jag tänker mig förlossningen. Och jag tänker mig att jag ska klara mig utan medicinsk smärtlindring, bortsett från lustgas. Jag vill klara mig på dusch/bad, värme/kyla, massage, rörelse, TENS, akupunktur, andning och lustgas. Jag vill inte under några som helst omständigheter ha EDA eller andra "sprutpreparat". Så känner jag nu alltså, men man vet ju aldrig vad som händer... Men jag är helt övertygad om att jag kommer att klara det fint, och med den inställningen tror jag att man tar sig långt.

Barnmorskebesök igår som sagt. Allt såg bra ut - blodtrycket låg på 110/70, magen ligger exakt på kurvan (31 nu), Myrans hjärtljud var jättefina och han ligger stenhårt fixerad. Misstänkte det, bara sen sist jag var hos barnmorskan har jag kunnat känna att han borrat ner sig ännu längre, trots att han redan då var i princip fixerad. Något järnvärde kollade vi inte eftersom det inte var så länge sen sist. Vikten ligger nu på 67, så totalt +5,5kg.