Två dagar kvar?

Tänker Myran vara lika punktlig som sin mor och komma ut på beräknad dag? I så fall är det två dagar kvar idag, och det är väl inte helt omöjligt. Hittills är det många som ramlat ur tävlingen om att gissa rätt dag, ungefär hälften (lite drygt) om jag inte minns fel. Men pappa Lars har ju gissat på beräknad dag, så jag hoppas nu att han har rätt (för en gångs skull...). Själv tror jag på 16 maj.

Magen från sidan, v. 39+4. +8,7kg totalt.

Jag mår i alla fall mycket bättre psykiskt än vad jag gjort de senaste veckorna. Jag känner mig pirrig, förväntansfull och om inte pigg, så åtminstone upplyft. Nu vet jag att inom de närmsta två veckorna bör Myran komma och det känns helt OK att leva med. Och ärligt talat så tror jag inte att det dröjer så länge. Inte med tanke på alla förvärkar och känningar jag haft sen början av helgen.

Magen framifrån, v. 39+4.

Men samtidigt som jag känner mig glad och bara väntar på vår bebis, så kan jag känna paniken komma smygande ibland. Det börjar bli väldigt verkligt det här - snart är vi föräldrar! Snart är livet ett helt annat, och det går inte att gå tillbaka. Snart är det någon annan än vi själva som spelar huvudrollen i våra liv. Snart måste jag dela med mig av min älskade man till någon annan. Vårt älskade barn. Resultatet av vår kärlek till varandra. Det känns läskigt. Hjälp! Hur ska detta gå?

Sista träffen med barnmorskan, utan bebis

Igår var vi på det sista inbokade barnmorskebesöket innan Myran är beräknad. Både jag och barnmorskan var rörande överens om att nu vill vi inte ses igen utan bebis, hon försökte till och med tala Myran till rätta och förklarade för honom att han är färdig nu så det är bara att komma ut. Ingen reaktion dock...

Reaktionen kom istället när det skulle klämmas och kännas och lyssnas på magen, som vanligt. Han gillar inte alls när det ska lyssnas efter hjärtljud - han vill minsann vara ifred! Det är kanske så man får ut honom, genom att retas? Tål att testas kanske...

Vi kan i alla fall konstatera att min kropp verkar vara som gjord för att vara gravid, den mår - förutom foglossning och halsbränna - verkligen finfint. Så här såg värdena ut igår (inom parentes värdena från inskrivningen):

Hb: 135 (122)
Blodsocker: 4,2 (4,4)
Blodtryck: 120/70 (120/70)
Vikt: 69,7 (61,5)
Hjärtljud: 132 (145)
SF-mått: 35cm (22 cm)

Barnmorskan blev mäkta imponerad över skuttet som mitt järnvärde har tagit. Om blodsockervärdet sa hon (med glimten i ögat) att jag skulle trycka i mig lite mer socker, för oj så bra det var. Magmåttet ligger löjligt exakt på kurvan, så jag hoppas att Myran är lika genomsnittlig han.

Nästa besök är bokat till 18/5. Det besöket vill jag dock helst avboka för att sen boka in ett återbesök någon vecka senare - MED Myran. Inga mer barnmorskor förrän vi ligger på förlossningen, så det så.

Dags att komma ut nu!

P.S. Hjärtljuden och magmåttet inom parentes är förstås inte från inskrivningen, utan från v. 20 resp v. 24.

Jag vill inte mer!

Jag har märkt att det har börjat tära enormt mycket på mitt psyke, det här med att vara gravid. Jag känner mig ledsen - ja riktigt deppig faktiskt - trött, lättirriterad, uppgiven, småsur och less från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Och ensammast i världen.

Jag känner mig otymplig, det gör ont både här och där, jag kan inte andas och jag har sammandragningar mest hela tiden tycker jag. Och jag kan inte sova. Det går bara inte. Jo, i några timmar precis när jag gått och lagt mig, men sen börjar det. Vända på sig, gå på toa, kippa efter andan - om och om igen.

När sen maken går upp på morgonen är det lika bra att ge upp och stiga upp ur sängen. Vilket naturligtvis resulterar i att jag är supertrött resten av dagen. Inte konstigt om man känner sig ledsen och lättirriterad. Dessutom mår jag numera konstant illa också eftersom Myran ligger och trycker överallt. Han får helt enkelt inte plats längre - så varför kommer du bara inte ut?

Jag vet att det fortfarande är två veckor tills han är beräknad, och jag vet att jag mycket väl kan få gå två veckor till efter det - men den tanken ger mig verkligen panik. Panik på riktigt, jag vet liksom inte hur jag ska klara av det. Varje dag är ju en kamp redan - en kamp om att kunna sitta, ligga, stå och gå. En kamp om mina revben och om plats för mina lungor att vecklas ut vid varje andetag. Det är inte kul och mysigt längre liksom.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Otålig och frustrerad och gå och räkna ner för varje dag. Jag har under hela graviditeten intalat mig själv att det inte är någon idé och att jag ändå säkerligen kommer att gå över till maxtid. Men nu står jag här och stampar ändå, helt desperat efter att få ha min kropp ifred igen.

Igår rann det över kan jag säga, efter en dag på stan, konstanta sammandragningar och saker som hela tiden gick fel - jag började kasta kastruller och grejer runt mig i köket. Lyckades dränka mig själv och köksgolvet i vatten också.

Och då blev det ju mycket bättre. Hmpf.

Sockerdricka?

Det känns som att jag har sockerdricka i övre delen av livmodern ibland. Ni vet, som att man är på väg att domna bort men ännu inte har kommit riktigt så "långt". En pirrande känsla - ibland lite, lite svidande - som liksom följer livmoderns övre kant.

Skumt?

Näst sista barnmorskebesöket?

Jag och Myran var hos barnmorskan igår för näst sista besöket innan beräknat förlossningsdatum. Läskigt, tänk att vi tagit oss så långt tillsammans! Men nu är vi båda ganska less kan jag säga, ingen av oss verkar helt nöjd med läget. Som det ska vara antar jag, så jag hoppas att Myran tänker titta ut snart, väldigt snart. Mamma och pappa vill träffa dig!

Allt såg bra ut hos barnmorskan i alla fall, även om vi inte tog så många prover som vi brukar. Vikten ligger som sagt på 69,5 kg nu, mitt blodtryck var 110/70 och SF-måttet låg mitt på medelkurvan med sina 34 cm. Hjärtljuden lät också bra, även om hon fick leta lite för att hitta dem den här gången.

Tydligen har Myran vänt sig med ryggen åt andra hållet. Hittills har han legat med ryggen på vänstersida (sett uppifrån, ur mitt perspektiv), men nu låg ryggen åt höger. Från mest fördelaktigt läge till helt OK typ. Men han verkar ha lite svårt att bestämma sig, för innan vi kom till barnmorskan låg han definitivt som han brukar, men sen under resten av dagen - och fortfarande - ligger han och vickar med rumpan från den ena sidan till den andra.

Jag undrar vad det betyder? Självklart glömde jag fråga barnmorskan och nu är hon på konferens till på måndag. Är han inte fixerad längre? Kan de "hoppa ur" läget? Jag känner ju egentligen ingen skillnad. Trycket nedåt och på blygdbenet blir bara värre och värre, så jag antar ju att han fortfarande ligger och trycker där nere. Men håller han då på att vrida nacken ur led? Eller kan de röra sig lite från sida till sida trots att det är fixerade?

Jag menar, han har ju verkligen legat bergfast fixerad hittills. Och barnmorskan nämnde i förbifarten nånting om att han ju var fixerad, även om hon inte kände efter ordentligt igår. Jag vet att det kanske egentligen inte spelar så stor roll, ut kommer han ju ändå, men det skulle ju kännas lite snopet om han har varit fixerad i minst 7 veckor och helt plötsligt bestämmer sig för att lossna liksom.

Roligt hade vi åt Myran i alla fall, för medan vi lyssnade på hjärtljuden så hade han hård hicka! Dunk-dunk-dunk-HICK-dunk-dunk-dunk-HICK lät det. Arg blev han också, antagligen både av hickan och att vi lyssnade på honom, så han gav ifrån sig några kickar. Och då gick det att hur tydligt som helst känna på hans ben! Hur häftigt var inte det då? Kändes som ett kycklinglår typ. Min fina pojke. Kom ut.

Nästa barnmorskebesök blir den 5 maj, i vecka 39.

70-strecket!

Hjälp, nu närmar jag mig 70-strecket med ilfart! 70 kg alltså. Vilket såklart inte är mycket egentligen, för när jag kommer dit har jag gått upp totalt 8,5 kg under graviditeten. Men ändå känns det lite läskigt, nu när jag gått upp så lite och så sakta under graviditeten - och helt plötsligt har jag gått upp 2 kg på 3 veckor!

Nu står jag på 69,5 kg. Undrar om det är jag, Myran eller "graviditeten" som går upp mest?

Dagens barnmorskebesök

Hb: 124 (118 / 115 / 115 / 115 / 122)
Blodsocker: 4,6 (I.m / I.m / 5,6 / 4,4)
Blodtryck: 120/70 (120/70 / 115/65 / 120/70 / 120/70 / 120/70)
Vikt: 67,7 (66,4 / 65,5 / 64 / 63,5 / 61,5)
Hjärtljud: 145 (145 / 140 / 140 / 145)
SF-mått: 33cm (29 cm / 27 cm / 22 cm)

Allt ser bra ut alltså. Magen följer medelkurvan ganska exakt, trots att "alla" tycker att den är så liten. Och trots att jag har slarvat ordentligt med järntabletterna så har järnvärdet gått upp ordentligt, till och med bättre än vid inskrivningen! Enligt barnmorskan är det inte helt ovanligt att järnvärdet går upp och/eller stabiliserar sig vid den här tiden i graviditeten, tydligen behöver inte bebisen lika mycket järn längre. Jag som trodde att det skulle ha sjunkit långt under vad barnmorskan skulle kunna godkänna.

Vi sammanfattade graviditeten idag också. Två enkla ord: Komplikationsfri graviditet.

P.S. Ett besök saknas i "statistiken" ovan. Jag har inte gått upp 1,3kg på två veckor t ex.

Sendrag

Natten har präglats av sendrag lite här och var, främst i vader och fötter. Det är ju så underbart skönt, man blir så glad när man vaknar av att hela benet viker sig i en konstig vinkel (försöker vara lite positiv)! 07.40 fick jag sista sendraget, så då gav jag upp och steg ur sängen för den här gången.

Visste ni förresten att man kan få sendrag på insidan av smalbenet? Jodå, det är tydligen fullt möjligt.

Aj!

*Nu blir det lite mer gnäll, så vill man inte läsa sånt - hoppa över det här*

Jag är tacksam att jag kan styra så mycket över min tid själv att jag inte behöver vara igång och i skolan mer än kanske en gång i veckan, på sin höjd. Visst, egentligen kanske det skulle vara vettigt att vara där lite oftare och faktiskt gå på någon föreläsning också (och inte bara på obligatoriska seminarier), men min kropp orkar bara inte. Som tur är finns ju böcker och PP-presentationer som lärarna satt ihop för varje föreläsning.

Igår var jag ändå tvungen att åka in till skolan, för ett obligatoriskt seminarium. Jag kände mig inte peppad alls eftersom jag var in till skolan även i tisdags för att träffa studievägledaren, men vad göra liksom? Jag vill ju ha mina poäng. Men tre timmar sittandes på en trästol var verkligen ingen hit. Lägg därtill sammanlagt en och en halv timme på pendeltåget. När jag skulle gå från klassrummet till tunnelbanan för att åka hem, då var jag gråtfärdig. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B.

Pendeltåget var en mardröm, det går faktiskt inte att sitta bekvämt - hemma är jag ju van att kunna böka runt och sätta mig i nya ställningar när det gör ont någonstans. På pendeltåget är det inte lika lätt, och tro mig när jag säger att folk tittar på en som om man vore galen när man lutar sig än hit och än dit, masserar ryggen på sig själv, gnyr till av smärta helt omedvetet och sedan sätter sig som ett järnspett rakt uppochner.

Jag borde inte gnälla, för det finns personer som har det ännu värre och som inte har samma möjligheter som mig till att vila och ta saker i min egen takt i några dagar, men det här känns som en stor omställning i förhållande till hur graviditeten sett ut hittills. Det har liksom kommit pangbom - jag har blivit höggravid över en natt känns det som ibland. Och ändå har jag ju inte mycket extra tyngd att släpa på, så ibland känns det som att jag egentligen inte har någon rätt att klaga.

Men det gör jag ändå.

Gnäll

Nu är jag faktiskt rätt less på att vara gravid. Även om jag välsignats med en "liten" mage och en väldigt blygsam viktuppgång så börjar det bli tungt för kroppen nu. Det värker här och det värker där, blåsan är ständigt överfull och jag känner mig sällan fin.

Igårkväll var jag öm både i magen och i ryggen. Sammandragningar hade jag mest hela tiden och Myran låg och tryckte åt alla håll - han hade garanterat axlarna i ett hörn, rumpan i ett annat, fötterna i ett tredje och händerna i det fjärde och spjärnade allt han kunde. Hur jag än satt så satt jag inte bekvämt och var femte minut bökade jag runt i soffan för att hitta en bättre ställning. Grymt, stånk, pust och stön och allt Lasse kunde göra var att titta medlidsamt på mig och klappa lite försiktigt på magen.

Inatt har jag varit upp fyra gånger för att gå på toaletten. Men själva problemet är inte att gå på toaletten, det är ju normalt sett lätt gjort, problemet är att det gör så jäkla ont att ta sig upp ur sängen. Med en massa luft och en bebis som tävlar om utrymmet i magen tillsammans med en överfull blåsa, är det inte långt ifrån att jag skriker rakt ut när jag ska häva mig upp. Vår säng är inte så himla lätt att ta sig upp ur heller, dels är madrassen rätt mjuk (har jag upptäckt nu) och dels är sängramen rätt hög - man får helt enkelt mer eller mindre klättra, när det enklaste vore att bara få rulla ner på golvet.

Så ja, jag är less nu. Myran får hemskt gärna komma snart, även om det för hans bästa i alla fall borde dröja 3 veckor till eller så. Och det får jag väl acceptera, men helst inte en dag till! Och kan han inte vara lite snäll mot sin stackars moders kropp under tiden?

Slut på gnäll.

Igår: Vecka 34

Barnet
Många barn ligger nu med huvudet nedåt. Barnet lyssnar till mammans hjärtslag, magen som kurrar och andra kroppsljud. Inte konstigt att en del barn sedan har svårt att ligga själva i vaggan eller spjälsängen. De vill vara nära dig och lyssna till de här ljuden. De inre organen är nu färdiga, förutom lungorna. De behöver mogna ett tag till, de ska ju anpassas från vatten- till landlivet och luftfyllas när barnet kommer ut. Ögonens pupiller kan dras ihop och vidgas.

Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Vikt 2 350 gram.

Mamma
Livmodern tränar för förlossningen nu och du kan känna av det i form av förvärkar, en del svagare och andra kraftigare. En del känner du inte av alls, men du kan känna med handen utanpå magen att den plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter. Livmodern är jättestor nu. Kommer du ihåg i början när magen var platt? Mycket har hänt sedan dess.

Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Tankar
Ja, jag kommer ihåg när min mage var platt. Men även om magen har växt och antagit en fotbollsliknande form så har jag sällan haft en så snygg midja som nu - faktiskt! Man får vara glad för det lilla liksom. Jag trivs i alla fall med min gravida kropp, för det mesta. Om man bortser från sendrag, halsbränna, sammandragningar och foglossning och bara tittar på det rent estetiska.

Foglossningen har antagit en ny skepnad. Nu har det flyttat ner i blygdbenet också, det känns ungefär som att någon har träffat med en j*vligt hård spark mellan benen på mig och har jag stått stilla en stund så drar jag mig för att börja röra mig framåt, för då gör det ont! Blev inte bättre av att barnmorskan kände och klämde på Myrans huvud igår heller.

Förlossningen tänker jag mycket på. Jag ser verkligen fram emot den upplevelsen. Jag fick frågan för ett tag sen hur jag tänker mig förlossningen. Och jag tänker mig att jag ska klara mig utan medicinsk smärtlindring, bortsett från lustgas. Jag vill klara mig på dusch/bad, värme/kyla, massage, rörelse, TENS, akupunktur, andning och lustgas. Jag vill inte under några som helst omständigheter ha EDA eller andra "sprutpreparat". Så känner jag nu alltså, men man vet ju aldrig vad som händer... Men jag är helt övertygad om att jag kommer att klara det fint, och med den inställningen tror jag att man tar sig långt.

Barnmorskebesök igår som sagt. Allt såg bra ut - blodtrycket låg på 110/70, magen ligger exakt på kurvan (31 nu), Myrans hjärtljud var jättefina och han ligger stenhårt fixerad. Misstänkte det, bara sen sist jag var hos barnmorskan har jag kunnat känna att han borrat ner sig ännu längre, trots att han redan då var i princip fixerad. Något järnvärde kollade vi inte eftersom det inte var så länge sen sist. Vikten ligger nu på 67, så totalt +5,5kg.

Rapport från sjukstugan

Blivande mamman åkte på en riktig dunderförkylning i helgen som fortfarande inte läkt ut, därför har det inte blivit något bloggande här på ett antal dagar. Man tycker ju att blivande pappan hade kunnat ta över under den här tiden, men det verkar han inte ha fattat.

Febern var ju lätt nog att mota i dörren, och jag är nu feberfri även utan Alvedon sen igår. Skönt. Näsan är det värre med, Otrivin måste intas minst var åttonde timme (vilket också är maxdosen) för att jag ska kunnas andas överhuvudtaget. Det ger bara inte med sig! Hur svullna slemhinnor kan man ha, och hur mycket snor kan det egentligen bildas i en näsa?! Får panik av att inte kunna andas normalt genom näsan, så jag ber till högre makter att det ger med sig snart...

Med Myran är det bra i alla fall, han var ungefär lika slö som sin mamma i söndags (när jag var som sjukast), men efter det har han levt rövare. Jag är tacksam att han höll sig lugn i söndags, för de gånger han ändå rörde sig gjorde det så ont i huden och musklerna att jag ville skrika (ni vet, feberont, fast på insidan). Jag är nu övertygad om att han ligger helt fixerad, det trycker verkligen neråt och jag har börjat känna av foglossning längre ner än tidigare, som att hans huvud trycker ut bäckenet (vilket det ju också gör...).

Om fyra timmar ska vi på tillväxtultrajud, det ska bli spännande! Och trots att jag inte har något fog för det så kan jag inte låta bli att oroa mig lite för att de ska säga att han ligger långt över kurvan, och att vi kan förvänta oss en bebis på 5 kg.

Håll tummarna!

Vecka 33

Barnet
Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning. När man mätt aktiviteten i hjärnan har det visat sig att det händer saker även när barnet sover. Kanske drömmer det redan. Nu kan barnet skapa röda blodkroppar och underhudsfettet lagras. Bebisen uppfattar ljus och mörker, natt och dag. Om barnet kan fokusera blicken redan i livmodern är forskare inte helt eniga om. Några hävdar att barnet lär sig fokusera först under första till andra levnadsmånaden.

Mamma

Ditt magmått (symfus-fundus) är nu 29-34 centimeter. Det varierar något beroende på barnets storlek och fostervattenmängden. Huvudsaken är att magen växer. Tänk inte för mycket på vikten, tänk istället på vad du äter och att du äter nyttigt. Ladda med kolhydrater inför förlossningen. Mycket grönsaker är också bra och ett par frukter om dan. Många tänker på förlossningen nu. Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Magen i vecka 33 (32+0). Totalt +4,5 kg alltså.

Mattips!
Lika viktigt som annars är det att äta en varierad kost. På så sätt är det lättare att du får i dig det du behöver i form av protein, kolhydrater, fett, vitaminer och mineraler.

Ät gärna:
500 g frukt och grönt varje dag
Fisk 2–3 gånger i veckan. Fisk och skaldjur är rikt på vitamin D, jod och selen, som är viktiga nu när du är gravid. Fet fisk som lax och makrill innehåller också omega 3-fett.
Lättmjölk, naturell lättfil eller naturell lättyoghurt, cirka 5 dl per dag.
Kött, kyckling, ägg, bönor, linser eller ärtor varje dag.
Bröd och potatis, ris, pasta, bulgur eller liknande varje dag, helst fullkornsalternativ.
Drick gärna vatten till maten och när du är törstig.

Lite full i skratt blir jag. Hur gravid ser jag ut på den vänstra bilden liksom?

Pappa/partner
Väntar ni första barnet kan det vara lärorikt, göra er säkrare och tryggare inför förlossningen att få komma på en förlossningsföreläsning några veckor innan det är dags. Alla har olika uppfattningar om hur det ska se ut att det kan vara bra att försäkra sig om hur det är i verkligheten. Hör med er barnmorska vad som gäller.

Hos barnmorskan/kontroller
Dags att besöka barnmorskan igen. Hon eller han känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Din partner kanske har svårt att följa med på besöken varje gång men är alltid välkommen.

Tankar
Jag känner mig inte så himla stor. Men så är jag väl inte så himla stor heller? Jag känner att det är både på gott och ont. Självklart är det skönt att inte vara gigantisk och att inte känna sig så himla tung och otymplig, men samtidigt så tycker jag ju att höggravida kvinnor är otroligt vackra. Och gravidkläder sitter mycket snyggare på en ordentlig gravidmage. Så lite snuvad känner jag mig faktiskt, på just den biten. Tacksam är jag dock att jag inte har samlat på mig någon vätska (än?). Mina ringar, strumpor och skor sitter som de ska.

Ska jag äta allt som står i den där "mattips-listan" så lär jag inte få göra annat än att äta. Men det är klart, lite bättre kan man nog nästan alltid äta. Vi skulle behöva få i oss mer fisk t ex, det blir alldeles för sällan. Men jag är inte så förtjust i fisk, bara när svärmor tillagar den (och det inte är sill). Olika typer av fiskpinnar äter vi lite nu och då, men det känns kanske inte så jättenyttigt?

En sak som har slagit mig är att jag aldrig fått göra ett urinprov på MVC. Blodtryck, socker och järnvärde kollas varje gång, men inte en enda gång har barnmorskan velat kolla urinen. Är det konstigt? Är det något som bör göras regelbundet, även om man inte har några problem?

P.S. Gick in i vecka 33 igår, men är lite seg av mig.

I-landsproblem?

Det må vara dagens i-landsproblem, jag vet att många gravida avundas mig, men det kan ju verkligen inte vara normalt att gå NER i vikt under den här tiden av graviditeten? Ställde mig på vågen nyss och har alltså gått ner 0,5kg sen förra veckan, och i alla texter man läser står det att man nu ska gå UPP 0,5kg/vecka i snitt. Nu står jag alltså på +4,5kg totalt.

Skadar jag mitt barn?

Fixed baby!

Barnmorskebesök idag, dagen till ära (dvs dagen som i exakt 9 veckor innan Myran är beräknad). Det var min ordinarie barnmorska jag fick träffa idag, tack och lov! Även inför det här besöket drömde jag en mardröm dock, jag drömde inatt att jag hade så lågt Hb att barnmorskan ordinerade 20 (!) Niferex om dagen! Nästan så jag var kallsvettig när jag vaknade imorse.

Så här såg dagens värden ut:

Hb: 118 (115 / 115 / 115 / 122)
Blodsocker: Ingen mätning (I.m / 5,6 / 4,4)
Blodtryck: 120/70 (115/65 / 120/70 / 120/70 / 120/70)
Vikt: 66,4 (65,5 / 64 / 63,5 / 61,5)
Hjärtljud: 145 (140 / 140 / 145)
SF-mått: 29 cm (27 cm / 22 cm)

Mitt Hb har alltså gått upp lite, trots att jag slarvat med tabletterna på sistone. Så några 20 Niferex om dagen behöver jag inte ta, det räcker gott med 1 Hemofer som tur är. Blodtrycket ligger stadigt, så min attack förra veckan måste ha varit tillfällig. Antagligen tidig morgon + stress + lite näring i kroppen = svimattack. Skönt att allt ser bra ut i alla fall.

Barnmorskan (Hanna heter hon faktiskt) klämde och kände på min mage och kunde glatt konstatera det jag redan misstänkte - Myran ligger med huvudet neråt och ryggen åt vänster. Dessutom är han redan fixerad! Duktig liten pojke. Då är det väl bara att vänta på att värkarna sätter igång då? ;-)

Jag har ju fortfarande inte gått upp särskilt mycket, vilket vi också pratade lite om. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att få göra ett tillväxtultraljud för att se så att han växer som han ska där inne, eftersom man - om inte annat - får så mycket kommentarer från folk runtomkring. Det var inga problem alls, så om två veckor får vi titta på Myran igen!

Pratade om amning också och jag är så glad för att jag har den barnmorskan jag har, hon stod helt på min sida när jag sa att jag inte ville amma. Vi kom överens om att jag ska skriva om det i mitt förlossningsbrev och sen ska hon skriva in det i journalen också, så att jag förhoppningsvis slipper ta den diskussionen på sjukhuset sen.

Jag har världens bästa barnmorska!

Nedgång

Det känns som att mitt blodtryck är på nedgång, vilket i och för sig visade sig vid förra barnmorskebesöket också. Fast det var ju inte så fasligt mycket då, nu misstänker jag att det har gått ner ytterligare. Tur man är van vid lågt blodtryck så man inte är så lättskrämd.

Igår skulle jag åka till skolan på morgonen. Hade sovit rätt lite, var stressad och skyndade mig ner till busshållplatsen. När jag hade stått där någon minut så började det snurra, jag kallsvettades och mådde illa. Sen blev allt suddigt och det började svartna för ögonen. Jag släpade mig in i lägenheten igen, hade det inte varit så blött och kallt på marken så hade jag garanterat krupit på alla fyra. Väl inne i lägenheten så blev ju förstås maken orolig när han såg mig komma in igen - uppenbarligen inte i toppform. Jag gick och lade mig på soffan, det snurrade fortfarande och jag mådde illa. Men efter att ha sovit där en timme eller så kändes det bättre. Tack och lov.

Stjärnor ser jag också rätt ofta, och då menar jag inte stjärnorna som man ser på himlen på kvällen/natten...

Barnmorskebesöket

Ja, lika illa som drömmen blev det förstås inte. Men det var det väl ingen som hade väntat sig? Dock var det inte alls lika trevligt och roligt som det brukar vara, trots att maken var med. Det berodde naturligtvis på att det inte var vår egna barnmorska som tog emot oss idag, och hon som istället tog hand om oss gjorde allt väldigt korrekt - men väldigt opersonligt. Hon sa inte mer än absolut nödvändigt om man säger så.

Det mättes blodtryck, blodvärde och magmått i alla fall, och hon klämde och kände för att lista ut ur Myran låg (fråga mig inte vad hon kom fram till, för det mumlade hon bara nånting om). Sjukt ont gjorde det när hon var nere runt blygdbenet och tog i för kung och fosterland. Hjärtljuden lyssnade vi på också, något som jag tror maken tyckte var himla häftigt.
Här är dagens värden (inom parentes värden för tidigare mätningar):

Hb: 115 (115 / 115 / 122)
Blodsocker: Ingen mätning (5,6 / 4,4)
Blodtryck: 115/65 (120/70 / 120/70 / 120/70)
Vikt: 65,5 (64 / 63,5 / 61,5)
Hjärtljud: 140 (140 / 145)
SF-mått: Knappt 27 cm (22 cm)

Magen följer medelkurvan på pricken, Hb ligger stadigt och blodtrycket likaså (nå, lite ner då). Vikten har tagit ett skutt den senaste veckan - 1kg bara så där! Inser att jag varit bortskämd hittills med så få kilon, men det var svårt att inte tycka att det var hemskt när jag ställde mig på vågen. Även om jag inser att jag ändå ligger ganska långt under "medelviktuppgång" so far. Måste bara vänja mig vid det.

Allt gott i alla fall. Men jag ser fram emot att få träffa vår riktiga barnmorska nästa gång (11/3).

Hej foglossning!

Är huvudet dumt så får kroppen lida heter det ju, och det verkar fortfarande stämma.

Trots att jag visste att jag antagligen skulle få problem om jag satte mig och körde/åkte morfars tungstyrda skoter, så kunde jag bara inte låta bli att göra just det i lördags. Jag menar, vad är en vinter utan skoterkörning- /åkning? Det finns ju typ inget annat jag kan/får göra nu när det är så mycket snö och riktig vinter, så då lär man ju passa på eller?

Så i lördags hoppade jag på skotern tillsammans med mamma och vi drog iväg en vända. Turades om att köra och vi njöt nog båda två av att susa fram i skog och över isar med solen ovanför oss på en klarblå himmel. Det är ju verkligen livet! Nå, dagen efter var det ju då inte lika roligt. Inte ens på eftermiddagen när vi kom hem efter skoteråkningen var det roligt. Och igår var det verkligen inte roligt!

Igår hade jag så ont i ena sidan av mitt bäcken att jag knappt kunde sitta och skulle jag gå någonstans (som tur är inte längre än mellan kök och vardagsrum typ) så fick jag halta fram. Trodde att det skulle kännas bättre när jag la mig i sängen igårkväll, men tji fick jag. Då började ju nämligen problemen med att hitta en ställning att sova i som inte gjorde ont. Och varje gång jag rörde mig inatt vaknade jag förstås av att det gjorde ont. Suck.


Idag känns det dock bättre, så jag hoppas att det fortsätter så. Skulle behöva lite sammanhängande sömn om inte annat.

Ja, som sagt, är huvudet dumt så får kroppen lida. Och ändå kan jag inte förmå mig själv att ångra skoterturen.

Vikt

För övrigt kan jag meddela att den där buktande magen än så länge bara gett mig 0,3 kilo plus på vågen i jämförelse med innan graviditeten. Myran är visst ett riktigt matvrak som suger ur all näring ur mammas kropp.

Saker som luktar konstigt/illa

• Mitt schampo
• Duschkrämen
• Min parfym
• Tvättmedel
• Vitlök
• Alla hudkrämer/kroppssmör jag köpt hem (har provat typ 5 stycken)
• Potatis
• Jag själv (eftersom jag tvättar håret, tvättar kroppen, smörjer in mig och använder parfym då och då för att andra inte ska tycka att jag luktar illa)
• Cigarettrök (mer än vanligt)
• Folk på tunnelbanan/pendeltåget
• Varmkorv
  

Jag hoppas verkligen - VERKLIGEN - att den värsta doftkänsligheten lägger av snart. Det är faktiskt lite handikappande att vara tvungen att hålla andan under hela tiden man duschar för att man inte klarar av dofterna. Eller att inte kunna sitta i köket/vara i närheten av köket bara för att en kastrull potatis står och kokar på spisen.