Vad man inte ska säga till en kvinna som gått över tiden

Slår upp mina blå efter ännu en lång natt utan bebis. Maken är på väg till jobbet och kommer till sängen för att pussas hejdå.

Lasse: *tittar storögt på mig* Ingen bebis?
*tystnad*
Jag: Vad ser det ut som?! Snart får du en käftsmäll om du fortsätter fråga det.

Grr...

Vad man ska säga till en höggravid kvinna

Jag låg och bläddrade i Amelia Baby igår och på ett uppslag var det en bild på en alldeles nyfödd liten bebis.

Jag: Titta så liten!
Lasse: Ja.
*tystnad*
Jag: Läskigt!
Lasse: *tindrar med ögonen och ler stort* Nej, spännande!

Min söta, finaste, älskade make. Vilken underbar pappa du kommer bli.

De senaste nio månaderna.

Under den här graviditeten...

• ...har vi varit på fyra ultraljud. Fast det blev ju bara tre för maken.
• ...har jag mått illa drygt en tredjedel av tiden (både i "början" och nu på slutet).
• ...har jag oroat mig mindre än vad jag trodde jag skulle göra.
• ...har jag lärt mig en hel del om mig själv.
• ...har jag varit sugen på många olika saker (körsbärstomater, tunnbrödrulle, äpplen, sallad, pizza, bearnaisesås, ananas, vindruvor, julskinka, Pasta Carbonara, leverpastejmackor, apelsiner, kexchoklad, räkostmackor, fil och fingor med sylt, toast, melon m.m.)
• ...har jag fuskat med kostråden ytterst få gånger.
• ...har jag mått extremt dåligt och extremt bra psykiskt. Inte samtidigt då förstås.
• ...har jag fått bekräftat att mitt tålamod inte är det bästa.
• ...har min önskan om en liten tjej blivit galen längtan efter vår son.
• ...har jag varit extremt doftkänslig, både på gott och ont.
• ...har jag längtat efter opastöriserad ost och vitt vin mer än vad jag trodde var möjligt.
• ...har min rädsla för förlossningen omvandlats till förväntan och längtan. Det ska bli skithäftigt!

Om han nu bara kom ut så kan vi börja på en ny lista för de första 9-12 månaderna som föräldrar. Och ska vi vara riktigt petnoga så är det faktiskt idag han är beräknad enligt mina egna uträkningar, även om ultraljuden (allihop) pekat på 13 maj.

Två dagar kvar?

Tänker Myran vara lika punktlig som sin mor och komma ut på beräknad dag? I så fall är det två dagar kvar idag, och det är väl inte helt omöjligt. Hittills är det många som ramlat ur tävlingen om att gissa rätt dag, ungefär hälften (lite drygt) om jag inte minns fel. Men pappa Lars har ju gissat på beräknad dag, så jag hoppas nu att han har rätt (för en gångs skull...). Själv tror jag på 16 maj.

Magen från sidan, v. 39+4. +8,7kg totalt.

Jag mår i alla fall mycket bättre psykiskt än vad jag gjort de senaste veckorna. Jag känner mig pirrig, förväntansfull och om inte pigg, så åtminstone upplyft. Nu vet jag att inom de närmsta två veckorna bör Myran komma och det känns helt OK att leva med. Och ärligt talat så tror jag inte att det dröjer så länge. Inte med tanke på alla förvärkar och känningar jag haft sen början av helgen.

Magen framifrån, v. 39+4.

Men samtidigt som jag känner mig glad och bara väntar på vår bebis, så kan jag känna paniken komma smygande ibland. Det börjar bli väldigt verkligt det här - snart är vi föräldrar! Snart är livet ett helt annat, och det går inte att gå tillbaka. Snart är det någon annan än vi själva som spelar huvudrollen i våra liv. Snart måste jag dela med mig av min älskade man till någon annan. Vårt älskade barn. Resultatet av vår kärlek till varandra. Det känns läskigt. Hjälp! Hur ska detta gå?

Man måste få må bra som mamma.

Här har vi en som fattat galoppen.

Ingen bebis

Nej, ingen bebis i sikte än. Men väl kraftiga förvärkar och (vad jag tror är) slempropp som släppt. Natten mellan torsdag och fredag hade jag otroligt kraftiga förvärkar, sov inte många timmar alls. Annars är det mest "mensvärk" och hugg mot livmodertappen. Och en bebis som lugnat ner sig rätt mycket.

Kanske händer det nånting i alla fall?

Ensiffrigt

Så var vi nere på ensiffrigt då - nio dagar kvar till beräknad förlossning!

För fem månader sedan trodde man aldrig att man skulle ta sig så här långt, det kändes som att tiden stod stilla. Sen började tiden springa på något vänster, och några månader förflöt väldigt fort. Men nu är en dag som en månad, minst. Och det blir inte bättre av att jag gör morgon vid 7-tiden.

Tiden står stilla.

Vecka 39

Några dagar sent, men ändå...

Barnet
Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

Vikt 3 450 gram.

Mamma
Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Magen i vecka 39 (38+0). +8,2 kg totalt.

Vila! Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten, ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova - vila istället.

Pappa/partner
Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem.

Egna tankar
Jag bestämde mig för länge sen att jag var redo, men vad hjälper det när ungen ändå inte verkar vilja komma ut? Trots att vi egentligen fortfarande har 10 dagar kvar så känns det som att vi är på övertid redan - jag hade ju lovat mig själv att inte känna så! Men det är svårt när det börjar ramla in bebisar hos de andra majmammorna som jag pratar med. Lite avis man blir liksom...

I torsdags fick jag i alla fall känna på riktiga, regelbundna och onda förvärkar. Det kändes, tro det eller ej, jättebra! Spännande. Häftigt. Ge mig mer! Jag fick ligga och andas igenom dem och även om det garanterat kommer att göra ondare när det är på riktigt så var det "skönt" att få testa på lite. Hoppas verkligen på mer sådana, så länge som de ger någon effekt dvs.

Jag försöker vila och sova så gott det bara går, men det är svårt att hitta sköna ställningar och nu har jag dessutom börjat drömma mycket mer igen. Inatt drömde jag mardrömmar i princip hela natten - bilolyckor, krig, lönnmördare och sånt trevligt. Maken fick väcka mig vid ett par tillfällen för att jag låg och gnydde och småskrek. Hemsk elektrisk känsla i kroppen varje gång jag vaknade, usch!

Just det, när jag skulle upp på toa inatt så knakade det till ordentligt i bäckenet, nästan så att det lät som att det gick av. Undrar vad det beror på? Bara spänningar, eller lyckades Myran undkomma fixeringen? Hope not.

Nu ska jag och Myran hoppa in i duschen!

P.S. Missa nu inte makens inlägg före det här. Han vill också ha kommentarer.

Jag vill inte mer!

Jag har märkt att det har börjat tära enormt mycket på mitt psyke, det här med att vara gravid. Jag känner mig ledsen - ja riktigt deppig faktiskt - trött, lättirriterad, uppgiven, småsur och less från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Och ensammast i världen.

Jag känner mig otymplig, det gör ont både här och där, jag kan inte andas och jag har sammandragningar mest hela tiden tycker jag. Och jag kan inte sova. Det går bara inte. Jo, i några timmar precis när jag gått och lagt mig, men sen börjar det. Vända på sig, gå på toa, kippa efter andan - om och om igen.

När sen maken går upp på morgonen är det lika bra att ge upp och stiga upp ur sängen. Vilket naturligtvis resulterar i att jag är supertrött resten av dagen. Inte konstigt om man känner sig ledsen och lättirriterad. Dessutom mår jag numera konstant illa också eftersom Myran ligger och trycker överallt. Han får helt enkelt inte plats längre - så varför kommer du bara inte ut?

Jag vet att det fortfarande är två veckor tills han är beräknad, och jag vet att jag mycket väl kan få gå två veckor till efter det - men den tanken ger mig verkligen panik. Panik på riktigt, jag vet liksom inte hur jag ska klara av det. Varje dag är ju en kamp redan - en kamp om att kunna sitta, ligga, stå och gå. En kamp om mina revben och om plats för mina lungor att vecklas ut vid varje andetag. Det är inte kul och mysigt längre liksom.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Otålig och frustrerad och gå och räkna ner för varje dag. Jag har under hela graviditeten intalat mig själv att det inte är någon idé och att jag ändå säkerligen kommer att gå över till maxtid. Men nu står jag här och stampar ändå, helt desperat efter att få ha min kropp ifred igen.

Igår rann det över kan jag säga, efter en dag på stan, konstanta sammandragningar och saker som hela tiden gick fel - jag började kasta kastruller och grejer runt mig i köket. Lyckades dränka mig själv och köksgolvet i vatten också.

Och då blev det ju mycket bättre. Hmpf.

Kompletteringar

Efter att ha gått igenom Myrans kläder igår så insåg jag att det faktiskt fanns en del brister i hans garderob. I storlek 62 har vi massor med kläder (minst en tredjedel av alla kläder vi har är i den storleken), men i storlek 56 t ex så fanns det i princip bara en hög med bodys. Så vad ska han ha på rumpan och benen? Ut och shoppa helt enkelt, Myran ska ju inte behöva gå med rumpan bar!

Tre par byxor i strl 56.


En åka-hem-från-BB-dress i strl 50.


En pyjamas i strl 56.


En dress som jag suktat länge efter och äntligen hittade igen. Dock i strl 62 (oops!).

Ut och shoppa ensam och höggravid var väl inte världens bästa idé, speciellt inte med tanke på hur störande lite pojkbebiskläder det finns. H&M's babyavdelning består till 99% av rosa, lila, blommigt och volanger. 0,7% är könsneutralt och 0,3% är "pojkigt". Men fult. Ironiskt nog så är ändå tre av dagens inköp från just H&M (båda seten samt pyjamasen). Men sen var det slut på fina kläder där.

På Lindex var det galet urplockat och en velourdress i turkost som jag spanat på länge fanns inte som ett helt set i en och samma storlek längre, tyvärr. Hade velat ha den i 56, men då fanns bara jackan. Typiskt - man SKA inte vänta när man hittar något man gillar! På KappAhl och Name It var det samma visa som på H&M. Rosa, blommigt, lila, volanger. Kräks. Jag efterlyser turkost, orange, äppelgrönt och andra fina och klara färger!

Men nu har jag i alla fall något att packa ner i Myrans del av BB-väskan.

Gissningar so far

1 Elin
2 Kasia
3
4 Åsa
5
6 Susanne, Ann
7
8 HannaVirrpanna, Linda B
9 Sara, Therese, Linda M
10 Steffi
11 Rebecca, Johanna
12 GulligaSurre
13 Maken
14 Mormor
15
16 Gonatcha
17 JD
18 Solan
19 Linda
20 Tommy
21
22 Mamma
23
24
25
26
27
28
29
30
31

Ingen har alltså (vågat?) gissat på att jag går över tiden så länge att jag måste sättas igång. Hoppas ni har rätt, verkligen. Vill att Myran ska komma ut av sig själv, och gärna så snart som möjligt. Själv velar jag mellan 14e och 16e, kan inte bestämma mig. Måste fundera lite till.

Och mamma ska såklart vara värst, bara för att jävlas lite.

Förresten så tror en del forskare att bebisens nedkomst bestäms av generna, dvs att den är förprogrammerad redan från start att komma vid en viss tidpunkt. Detta ska tydligen till viss del bero på föräldrarna och när dessa kom till världen. Själv var jag en väldigt punktlig bebis, medan Lasse drog över några dagar - så vi vet ju vems fel det är om Myran kommer senare än beräknat.

Shopping som shopping

Idag har vi varit sista (troligtvis) vändan till Babyland innan Myran kikar ut. Vi åkte dit för att köpa regnskydd, en fleecefilt och en leksak/mobil till barnvagnen. Vi ansträngde oss till och med så pass mycket att vi åkte till Babyland i Kungens Kurva för att chansen skulle vara större att vi skulle hitta det vi sökte.

Kom vi hem med det vi tänkt oss? Nej.

Brios regnskydd till liggvagn var slut, fleecefilten med dubbla lager som jag tänkt mig hade de inte och Lasse bestämde att leksaker/mobiler till vagnen kommer vi (Myran) få i present. Så så var det med det. Men självklart kom vi inte hem tomhänta, det vore ju bara konstigt. Istället inhandlades:

• Snuttekompis (Mumin)
• Febertermometer
• Ersättningsmått
• Plastad frotté till vaggan
• Termos
• En varsin glass

Huvudsaken det blev lite shopping, eller hur?

Men den där fleecefilten ger jag upp på nu, hittar den ingenstans. Ska leta reda på någon annan bra och gosig filt till Myran och så länge har jag ett jättefint fleecetyg här hemma att använda som filt. Kanske lämnar jag in det hos en sömmerska och får en egendesignad filt? Och regnskyddet köper vi sen, första veckorna lär man vara så öm och sliten så man knappast väljer att gå ut och gå precis när regnet öser ner...

Fullgången bebis - v. 38.

Barnet
Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång. Barnet förbereder sig för att födas. De flesta av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan vecka 37+0 och 41+6. Ungefär 4% föds före vecka 38. Det råder oklarheter om vad som sätter igång förlossningen, men en del forskning säger att det är barnet som bestämmer när det vill komma ut. Man anser då att graviditetslängden finns i ditt barns arvsanlag. Det anlaget har alltså bestämts efter vad som är normal graviditetslängd i din och din partners familj. Att barnet vuxit till en viss storlek har ingen direkt betydelse för när förlossningen sätts igång, men moderkakans livslängd spelar in.
Vikt 3 200 gram.

Magen framifrån i vecka 38 (37+0).

Mamma
Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.

När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum.

Vissa kvinnor ökar i vikt under hela graviditeten, andra stannar av mot slutet. Båda sätten är helt normalt. Däremot ska du vid plötslig viktökning eller viktnedgång kontakta din barnmorska. Nu kan det vara svårt att hitta kläder som räcker till. Klä dig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt. Du har nog att fundera över och behöver inte öka bekymren genom att klä dig obekvämt. En del gravida kan uppleva en surrande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten. En del kvinnor drabbas av besvär med diarré i slutet av graviditeten. Det beror troligtvis på en ökning av hormonet prostaglandin som har till uppgift att tömma tarmen inför förlossning.

Magen från sidan i vecka 38 (37+0). Lagom stor?

Tankar
Nu är Myran färdig - klar för leverans. Så kom ut!

Vi tänker mycket på hur han ser ut, vem han kommer att likna mest. Vems ögon har han? Och vems näsa? Har han mycket eller lite hår? Och vad är det för färg på håret? Jag hoppas på mycket hår, lockigt och brunrött som den blivande pappan hade när han var liten.

Lasse har fått stränga order om att alltid vara tillgänglig, endera på jobbtelefonen eller på mobilen. Häromdagen fick jag inte tag på honom på någon av telefonerna, trots att jag ringde som en tok, vilket till slut resulterade i att hela hans grupp trodde att jag var på väg in till förlossningen och att en av hans kollegor då svarade i hans telefon. Så när Lasse kom hem så fick JAG stränga order om att inte ringa så mycket om det inte var förlossning på G (vilket det inte var, men det finns ju andra viktiga saker också). Hmpf!

Förvärkar känner jag av mer och mer. Igår var de rätt kraftiga, men inte mer än vad man lätt klarar av. Molande mensvärk och hugg/spänningar mot livmodertappen. Jag välkomnar förvärkarna, hoppas på att de leder till att vi snart har Myran här hos oss. Så ös på bara, I'm ready!

Första bebisen i vår mammagrupp på Familjeliv har för övrigt kommit, en söt liten Lea. Det gör ju inte att man längtar mindre direkt. Snart börjar bebisarna ramla ut på löpande band...

Näst sista barnmorskebesöket?

Jag och Myran var hos barnmorskan igår för näst sista besöket innan beräknat förlossningsdatum. Läskigt, tänk att vi tagit oss så långt tillsammans! Men nu är vi båda ganska less kan jag säga, ingen av oss verkar helt nöjd med läget. Som det ska vara antar jag, så jag hoppas att Myran tänker titta ut snart, väldigt snart. Mamma och pappa vill träffa dig!

Allt såg bra ut hos barnmorskan i alla fall, även om vi inte tog så många prover som vi brukar. Vikten ligger som sagt på 69,5 kg nu, mitt blodtryck var 110/70 och SF-måttet låg mitt på medelkurvan med sina 34 cm. Hjärtljuden lät också bra, även om hon fick leta lite för att hitta dem den här gången.

Tydligen har Myran vänt sig med ryggen åt andra hållet. Hittills har han legat med ryggen på vänstersida (sett uppifrån, ur mitt perspektiv), men nu låg ryggen åt höger. Från mest fördelaktigt läge till helt OK typ. Men han verkar ha lite svårt att bestämma sig, för innan vi kom till barnmorskan låg han definitivt som han brukar, men sen under resten av dagen - och fortfarande - ligger han och vickar med rumpan från den ena sidan till den andra.

Jag undrar vad det betyder? Självklart glömde jag fråga barnmorskan och nu är hon på konferens till på måndag. Är han inte fixerad längre? Kan de "hoppa ur" läget? Jag känner ju egentligen ingen skillnad. Trycket nedåt och på blygdbenet blir bara värre och värre, så jag antar ju att han fortfarande ligger och trycker där nere. Men håller han då på att vrida nacken ur led? Eller kan de röra sig lite från sida till sida trots att det är fixerade?

Jag menar, han har ju verkligen legat bergfast fixerad hittills. Och barnmorskan nämnde i förbifarten nånting om att han ju var fixerad, även om hon inte kände efter ordentligt igår. Jag vet att det kanske egentligen inte spelar så stor roll, ut kommer han ju ändå, men det skulle ju kännas lite snopet om han har varit fixerad i minst 7 veckor och helt plötsligt bestämmer sig för att lossna liksom.

Roligt hade vi åt Myran i alla fall, för medan vi lyssnade på hjärtljuden så hade han hård hicka! Dunk-dunk-dunk-HICK-dunk-dunk-dunk-HICK lät det. Arg blev han också, antagligen både av hickan och att vi lyssnade på honom, så han gav ifrån sig några kickar. Och då gick det att hur tydligt som helst känna på hans ben! Hur häftigt var inte det då? Kändes som ett kycklinglår typ. Min fina pojke. Kom ut.

Nästa barnmorskebesök blir den 5 maj, i vecka 39.

70-strecket!

Hjälp, nu närmar jag mig 70-strecket med ilfart! 70 kg alltså. Vilket såklart inte är mycket egentligen, för när jag kommer dit har jag gått upp totalt 8,5 kg under graviditeten. Men ändå känns det lite läskigt, nu när jag gått upp så lite och så sakta under graviditeten - och helt plötsligt har jag gått upp 2 kg på 3 veckor!

Nu står jag på 69,5 kg. Undrar om det är jag, Myran eller "graviditeten" som går upp mest?

Skitdag

Idag har det varit en sån där skitdag. En riktig skitdag.

Allt har gått fel ända från början och ilskan bara kokar inom mig. Har skrikit åt katterna av okända anledningar, kastat iväg saker istället för att lägga ner dem och gått omkring och muttrat för mig själv. Myran har såklart varit superaktiv och inte alls särskilt aktsam med sin mamma, så han har också fått några utskällningar. Hade han inte legat i magen hade jag väl kastat iväg honom också. Från balkongen eller nåt. Vilken bra mamma jag är.

Nu ska jag sova och hoppas på en bättre dag imorgon.

Och magen den växer

Nu känns det nästan som att magen växer - synligt - för varje dag som går. Är väl så det ska vara vid den här tiden kanske? Sen har jag väl ingen jättemage fortfarande i mångas ögon, men i mina egna ögon är den helt klart stor nu. Och det spänner och drar mest hela tiden, så det gäller att hålla sig väl insmord annars känns det som att huden ska spricka på riktigt.

Magen i vecka 36 (35+3). Fortfarande +6kg totalt.

I helgen har vi varit i Hedemora och hälsat på morbror, moster och småkusinerna. Vi frågade Emilia (snart 4 år) vad hon tyckte att bebisen skulle heta, och efter att ha funderat en liten stund så bestämde hon sig för Calle (jag bestämde att det skulle vara ett C och inte ett K). Känns inte helt rätt faktiskt, men hon verkade i alla fall nöjd. Nöjd var hon också när hon hade fått känna på bebisens rumpa inne i kusins (alltså min) mage.

Vi hade ett jättemysigt dygn med massa prat, mat och scrappande. Precis som det ska vara! Med oss hem fick vi (låna) andningslarm, babyskydd, hoppgunga och ännu mera kläder. Dessutom fick vi med oss min (/familjens) gamla gåstol som det är tänkt att Myran nu ska ärva.

Myran är för övrigt extremt aktiv nu och har varit så de senaste dagarna. Han verkar helt klart less på att ligga där inne, och försöker tackla/slå/sparka/gräva/trycka sig ut på egen hand. Det var inga problem för alla att se hur han rörde sig där i magen i helgen, för det syntes minsann tydligt. Måste komma ihåg att filma någon gång innan det är too late... För egen del tycker jag att han absolut får vara less och komma ut nu - jag är redo!

Vecka 36 idag!

Barnet
Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Nu har din bebis inte mycket rörelseutrymme. Det är så trångt därinne, att den kanske inte rör sig lika mycket längre. Bli inte förvånad om du ser konturen av en arm, armbåge eller ett knä under huden på din mage när bebisen sträcker på sig! Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Om du väntar ditt första barn ligger det troligtvis i rätt position nu, uppochned. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt "jag" eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar.

Eftersom livmoderns väggar och din mage sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och bebisen kommer att utveckla tydligare dygnsrytm.

Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukter.

Kroppen
Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen och mäter 32-35 centimeter. Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare. Det beror på att livmodern trycker på urinblåsan. Nu kanske din vikt stannar till förlossningen.

Nu är det mycket mindre fostervatten och mycket mer bebis i din livmoder (som har utvidgats till 1000 gånger sin normala volym) och du har förmodligen lagt på dig mellan elva och 14 kg. Din navel har också sträckts och sticker förmodligen ut. Fortsätt dricka mycket vatten även om du behöver kissa så ofta att du lika gärna skulle kunna flytta in på toa – bebisen behöver denna vätska.

Glöm inte att börja ladda med kolhydrater. Pasta är bra mat inför förlossningen.

Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Tankar
Fötter, knän, axlar och armbågar sticker ut lite här och var tycker jag, för att inte tala om den beniga lilla rumpan som ofta ligger och trycker mot vänster sida av bröstkorgen. Favvomovsen verkar dock vara att dra en fot från naveln och upp mot revbenen och sen ner igen

Jag upplever inte att jag har svårt att andas, men mätt blir jag mycket fortare än vanligt. Det känns att magsäcken i princip ligger som en platt ficka ovanpå livmodern. Vet inte om min mage kommer sjunka så värst mycket, den har ju aldrig suttit särskilt högt? Jag räknar kallt med att få trycka i mig maten tills Myran kommer ut, allt annat får bli en positiv överraskning.

Packa väskan ska jag göra snart, kanske till veckan. Måste upp på vinden och hitta en lämplig bara... Tror det får bli en av de gamla Novia-väskorna jag har på vinden. Och ryggsäck till maken.

35 dagar!

Kan ni förstå - idag är det 35 dagar kvar till beräknad förlossning! Det är FEM ynka veckor! Eller max sju då, kanske är lika bra att räkna med det.

Men ändå, Myran kommer ju SNART!

Aj!

*Nu blir det lite mer gnäll, så vill man inte läsa sånt - hoppa över det här*

Jag är tacksam att jag kan styra så mycket över min tid själv att jag inte behöver vara igång och i skolan mer än kanske en gång i veckan, på sin höjd. Visst, egentligen kanske det skulle vara vettigt att vara där lite oftare och faktiskt gå på någon föreläsning också (och inte bara på obligatoriska seminarier), men min kropp orkar bara inte. Som tur är finns ju böcker och PP-presentationer som lärarna satt ihop för varje föreläsning.

Igår var jag ändå tvungen att åka in till skolan, för ett obligatoriskt seminarium. Jag kände mig inte peppad alls eftersom jag var in till skolan även i tisdags för att träffa studievägledaren, men vad göra liksom? Jag vill ju ha mina poäng. Men tre timmar sittandes på en trästol var verkligen ingen hit. Lägg därtill sammanlagt en och en halv timme på pendeltåget. När jag skulle gå från klassrummet till tunnelbanan för att åka hem, då var jag gråtfärdig. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B.

Pendeltåget var en mardröm, det går faktiskt inte att sitta bekvämt - hemma är jag ju van att kunna böka runt och sätta mig i nya ställningar när det gör ont någonstans. På pendeltåget är det inte lika lätt, och tro mig när jag säger att folk tittar på en som om man vore galen när man lutar sig än hit och än dit, masserar ryggen på sig själv, gnyr till av smärta helt omedvetet och sedan sätter sig som ett järnspett rakt uppochner.

Jag borde inte gnälla, för det finns personer som har det ännu värre och som inte har samma möjligheter som mig till att vila och ta saker i min egen takt i några dagar, men det här känns som en stor omställning i förhållande till hur graviditeten sett ut hittills. Det har liksom kommit pangbom - jag har blivit höggravid över en natt känns det som ibland. Och ändå har jag ju inte mycket extra tyngd att släpa på, så ibland känns det som att jag egentligen inte har någon rätt att klaga.

Men det gör jag ändå.