Sushicravings?

I eftermiddag kom mamma hit för lite kvalitetstid med dotter (mig alltså) och Myran i magen. Massa fina saker hade hon med sig - byxor, mössor, bodys, haklappar, en jacka och två badlakan. Det är i alla fall ingen tvekan om vem som lägger ner mest pengar på Myrans garderob. Tack fina mamma!

Middag skulle vi förstås få i oss och mamsen var sugen på sushi, så vi åkte ner på stan (tillsammans med maken också) och fick det enda obokade bordet på stans bästa japanska ställe. Jag vet inte om jag var så jättesugen på sushi när vi kom dit, men herregud i himmel så gott det var! Ja mamma sa till och med till servitrisen att det var den bästa sushi hon ätit. Jag är villig att hålla med, även om jag inte ätit sushi på så många olika ställen. Nu vill jag ha sushi varje dag fram till förlossningen känns det som...

Men nog känner man sig lite busig när man sitter där, rund och höggravid, och mumsar på rå fisk. Det känns liksom som att man går över en hel del gränser för vad man egentligen kan/får göra med en liten i magen. Men så är det ju inte, så länge som det är fräscht och nygjort. Så det blir garanterat mer sushi innan Myran väl kikar ut.

Om inte annat så har vi bestämt att vi ska äta sushi i väntrummet på sjukhuset när Myran väl är ute. Mums!

Och magen den växer

Nu känns det nästan som att magen växer - synligt - för varje dag som går. Är väl så det ska vara vid den här tiden kanske? Sen har jag väl ingen jättemage fortfarande i mångas ögon, men i mina egna ögon är den helt klart stor nu. Och det spänner och drar mest hela tiden, så det gäller att hålla sig väl insmord annars känns det som att huden ska spricka på riktigt.

Magen i vecka 36 (35+3). Fortfarande +6kg totalt.

I helgen har vi varit i Hedemora och hälsat på morbror, moster och småkusinerna. Vi frågade Emilia (snart 4 år) vad hon tyckte att bebisen skulle heta, och efter att ha funderat en liten stund så bestämde hon sig för Calle (jag bestämde att det skulle vara ett C och inte ett K). Känns inte helt rätt faktiskt, men hon verkade i alla fall nöjd. Nöjd var hon också när hon hade fått känna på bebisens rumpa inne i kusins (alltså min) mage.

Vi hade ett jättemysigt dygn med massa prat, mat och scrappande. Precis som det ska vara! Med oss hem fick vi (låna) andningslarm, babyskydd, hoppgunga och ännu mera kläder. Dessutom fick vi med oss min (/familjens) gamla gåstol som det är tänkt att Myran nu ska ärva.

Myran är för övrigt extremt aktiv nu och har varit så de senaste dagarna. Han verkar helt klart less på att ligga där inne, och försöker tackla/slå/sparka/gräva/trycka sig ut på egen hand. Det var inga problem för alla att se hur han rörde sig där i magen i helgen, för det syntes minsann tydligt. Måste komma ihåg att filma någon gång innan det är too late... För egen del tycker jag att han absolut får vara less och komma ut nu - jag är redo!

Mera bebiskläder!

Här är övriga kläder som blivande morföräldrarna bidragit med (vet dock att det tillkommit lite som jag ännu inte sett och fotograferat). Bortskämda blir vi, alla tre!

Sött set med en mus på.


Tummenstrumpor!


Ett yttepyttelitet set i stl 50.


Världens sötaste pyjamas.


Byxor och body från Polarn o. Pyret.


Favoritbodyn från Polarn o. Pyret.

Återigen, tack för alla fina kläder vi fått! Myran kommer garanterat aldrig behöva gå naken.

2/3

Så går vi in i en ny vecka imorgon, vecka 28. Det innebär att jag någon gång under veckan som gått har bytt från trimester två till trimester tre, och att jag har gjort två tredjedelar av den här graviditeten! Helt fantastiskt så fort tiden går ibland. Imorgon är det dessutom 90 dagar kvar till beräknad förlossningsdag.

Nå, så här ser magen ut i trimesterskiftet:

Magen i vecka 26+6. Drygt +3kg ligger jag på nu. Närsomhelst säger det väl POFF!

Jag mår fortfarande väldigt bra, överlag. Visst märks det att kroppen har förändrats och att man inte orkar röja runt i samma takt som vanligt, men så farligt känns det inte än. Bara jag lär mig att inte lyfta tunga saker, dra dammsugaren runt hela lägenheten eller springa runt och böja mig ner lite för ofta utan att vila emellan så ska nog det här gå bra tror jag.

Myran rör sig som vanligt väldigt mycket, sen jag började känna av sparkar i vecka 17 har jag känt hans rörelser, sparkar och slag varje dag utan undantag. Det är skönt, så att man vet att han växer sig stark där inne. Den senaste veckan har han han hittat mina revben också, det är dock inte lika skönt kan jag meddela...

I helgen åker jag med mamma och Magnus till mormor och morfar. Ska bli skönt att få komma iväg en sväng och självklart att få träffa mormor, morfar och Nikita. Visa magen förstås, och hoppas på att Myran är samarbetsvillig och låter alla få känna en varsin spark. Börjar ju bli lättare nu. I övrigt hoppas jag på fint väder, lite skoteråkning och så ska jag hämta hem mina bebiskläder och se vad som kan tänkas passa vår lilla pojke.

Until next time - ha det gott!

Kläder från USA

Väntan har varit lång, alldeles för lång. Men i helgen fick jag tummen ur och fotograferade alla kläder vi hittills fått och köpt till Myran. Först ut är de omtalade USA-kläderna!

Ett gult set med en söt liten ko på bodyn.


Tuffa strumpor.


Ett grönt set med en söt liten snigel på bodyn.


Ursöta strumpor.


En Ralph Lauren-dress och en tuff haklapp.


Världens sötaste lilla mössa.

En pyjamas och en sovpåse. Myran kommer sova som en prins!

Två jättesöta bodies. Och galjen är to die for!

Men den bästa presenten av alla måste vara den här underbart mjuka och galet söta filten. Komplett med en liten "mössa" att sätta på Myrans huvud. Den kommer Myran må gott i tror jag.

Världens mjukaste filt.

Tack mamma och Magnus för allt fint ni köpt till Myran, och allt ni kommer att köpa. För nej, jag tror inte mammas shoppingbehov när det gäller saker/kläder till hennes första barnbarn är stillat på långa vägar. Jag känner min mamma ;-)

P.S. Förtydligande om filmen: När det skakar till ordentligt (hela bilden typ) så är det alltså inte Myran som rör sig, utan jag som försöker få liv i honom igen.

Men vad är det för jävla fel?!

*Det här inlägget skrevs för min andra blogg, men eftersom det även berör den här bloggen så klistrar jag in det här också*

Jag vet att jag inte längre borde bli förvånad. Eller ledsen. Eller arg. Eller besviken. Eller rent ut sagt förbannad. Och ändå kan jag inte låta bli.

När jag blev gravid i höstas ringde jag alla i familjen och berättade att jag och Lasse väntade barn. Och han ringde sin familj. Alla blev jätteglada! Den enda vi inte ringde var min egen far och hans familj, det var ett medvetet beslut. Jag ville helt enkelt vänta, speciellt eftersom jag då var arg över bråket vi hamnade i i samband med min födelsedag.

I november bestämde jag mig för att åtminstone berätta det för lillasyster, så jag smsade henne. Hon blev superglad och ville veta allt. Jag svarade förstås på allt hon ville veta, men jag sa åt henne att hon inte fick säga det till någon - speciellt inte till pappa. Att det var en hemlighet.

Allteftersom tiden gått har jag/vi berättat om graviditeten för fler och fler. Den kusin på pappas sida som jag har mest kontakt med fick reda på det och även hennes familj. Sen tillkom två fastrar på min vänlista på Facebook, så även de fick läsa om den glada nyheten. Det har förstås slagit mig att ju fler som vet om det, desto större är risken/chansen att pappa får reda på att vi ska ha barn från någon annan. Men det har känts OK ändå.

Så idag smsade jag med lillasyster, som fyllde 18 år i lördags. Jag frågade hur julen varit, hur det går i skolan och om terminen hade satt igång. Och så talade jag om att det är en liten pojke vi väntar. Det sista jag frågade var om hon hade berättat om graviditeten för pappa, för det hade hon ju lovat att hon inte skulle göra. Men det hade hon visst gjort ändå. För ett bra tag sen som det lät.

Min pappa vet alltså om att jag ska bli mamma, och att han ska bli morfar. I alla fall i rent biologisk mening. Men tror ni att han har hört av sig? Nej just det. Han ringde inte när jag fyllde år, han ringde inte till jul/nyår och han har inte ringt sen heller. Det enda jag hört från honom är det (i hans ögon) lustiga e-vykortet jag fick dagen innan jul. Och där stod det inte heller nånting om min "stora nyhet".

Jag kanske är konstig, naiv eller egocentrerad - men på något sätt har jag nog alltid föreställt mig att även min pappa skulle vara så pass intresserad av mig och det växande livet i min mage att han åtminstone skulle ringa och tala om att han nu vet om att han ska bli morfar. Är det inte så man gör?! Men det verkar ju inte som att han inte kunde vara mindre intresserad faktiskt. Vad är det för jävla fel på honom?!

Som sagt. Jag borde inte bli förvånad, ledsen, arg, besviken eller förbannad. Men det blir jag. Jag kan inte låta bli, hur jag än försöker att stålsätta mig. Och nu handlar det dessutom om så mycket mer! Jag blir ledsen när han beter sig illa mot eller inte är intresserad av mig, men nu är han dessutom inte intresserad av sitt första barnbarn - MITT barn. Det känns inte riktigt rättvist mot någon av oss faktiskt.

Jag är i alla fall otroligt tacksam att Myran har en morfar som redan nu avgudar honom och som visar intresse hela tiden. Och som jag vet kommer bli världens bästa morfar (precis som min egen morfar). Men jag hade nog hoppats på mer, mot bättre vetande.

Inköp

Igår snubblade jag in på Pixiekids och där var det rea. Självklart kunde jag då inte låta bli att köpa två Plastisock-bodys - de är ju så himla söta! Har blivit totalförälskad i Plastisocks kläder, det är verkligen färgglada och roliga kläder till busiga barn. Och ett busigt barn vet jag ju redan att vi kommer att få.

Plastisock Outer Space Body Blå

Plastisock Outer Space Body Röd.

Han kommer att bli så fin i sina bodysar, söta lilla Myran! Garderoben växer verkligen redan, inte minst med tanke på alla fina kläder som lilla mamsen kom hem med från USA nu. Bodys, pyjamas, sovpåse, strumpor, byxor, haklappar - you name it! Och världens goaste filt, har aldrig i mitt liv känt något så mjukt under mina fingrar. Myran tackade med både en och två kickar på sin mormors hand. Kan ni säga total lycka?

P.S. Lägger upp bilder på alla USA-grejer senare.

Mamman och pappan...

...har firat jul! Och under julledigheten har ingen av oss riktigt orkat blogga, tyvärr. Men nu är helgerna förbi, det är nytt år och i år blir vi föräldrar! Vi har gått mer än halva tiden nu, så det är väl nu nedförsbacken börjar? Tänk vilket spännande år det kommer bli, med omruskade liv, kaos, förvirring, massa nytt och en himla massa kärlek.

Under julledigheten har både Myran och mamman vuxit på sig. Myran har blivit riktigt stark och vild och busar för fullt nästan hela dagarna. Jag börjar ana tidsmönster och dygnsrytm, och tack och lov sover han när jag sover - än så länge. Men under dagtid är han som sagt en riktig vilding, på juldagen trodde jag nästan att han skulle komma ut, genom naveln eller nånting i den stilen. Mysigt.

Så här fina var lilla familjen Bergström på julaftonen.

Julen firades i Skellefteå och medan vi var där passade vi på att kolla på både spjälsäng och kläder - efter Lasse och hans bröder. Med oss hem fick vi en hel hög med jättesöta 70/80tals kläder som jag vet kommer passa Myran alldeles finfint. Och spjälsängen blev jag definitivt förälskad i, så den kommer Myran få sova i när vi flyttat upp igen.

Jag måste säga att jag verkligen älskar att blanda gammalt och nytt. Visst, jag vill ha nya saker till vår bebis - vagn är ett exempel på en sån sak. Men har jag möjligheten att ta över gamla kläder och möbler, då gör jag det - de bär ju på en alldeles egen historia, egna minnen. De har ett eget värde. Förstår mig inte alls på dem som totalvägrar allt gammalt.

Right on time!

Vi är helt rätt i schemat, tack och lov! Mensen kom på beräknad dag, och - ännu bättre - samma dag som jag kommer hem från semestern är det dags att börja producera! Eller ja, det är i alla fall då jag börjar min "fertila" period, även om själva ägglossningen är först några dagar senare enligt mina (och FamiljeLivs) beräkningar. För att vara helt på den säkra sidan har jag faktiskt beställt hem ägglossningstest, som landade i brevlådan idag. Får se om vi använder dem den här månaden, men det tror jag nog att vi gör. Vi är båda väldigt otåliga faktiskt - vi vill NU!

Det är rätt mysigt det här med att gå omkring med en hemlighet som inte alltför många vet om. Vi viskar saker till varandra, kikar på bebissaker och ger varandra menande blickar. Samtidigt är det förstås jättejobbigt att inte säga något, speciellt för mig som står min mamma, moster och mormor väldigt nära. Förhoppningsvis kan vi säga något snart!

Vi (läs: jag) har köpt hem två "vänta-barn-tidningar" som vi kikat i, både var för sig och tillsammans. Imorse vid matbordet slog vi upp reportaget om barnvagnar och hade en livlig diskussion om vad vi ville ha och vad som var viktigt. Mysigt. Maken vill förstås ha en vagn som man kan gå, springa, cykla och åka skidor med - för sådana finns tydligen numera. Fiffigt, men jag vet inte hur peppad jag är på det? Möjligtvis när barnet blir lite större, då skulle det ju faktiskt kunna vara smidigt. Nå, en sak är säker i alla fall, det där med barnvagnar är verkligen en djungel! Ska bli så spännande att leta och prova ut den rätta för just oss. Åh vad jag längtar.

Har börjat äta MittVal Kvinna också, för att ladda med vitaminer, mineraler och framför allt folsyra. Det har jag förstått är väldigt viktigt för utvecklingen av bl a nervsystemet hos en eventuell bebis. De första dagarna var det helt omöjligt att komma ihåg att ta en till frukost och en till middag, men nu börjar jag få in rutinen. Dessutom är maken väldigt engagerad och frågar mig både på morgonen och kvällen om jag tagit mina tabletter.

Jag hoppas att det flyttar in en liten i min mage snart.

/Frun.

Resan börjar

Idag har vi bestämt oss för att förändra våra liv, radikalt. Beslutet innebär att preventivmedel bannlyses och att vi börjar planera för att dela vårt liv med ytterligare en människa. Ett barn. Vi har bestämt oss för att börja försöka få in en bebis i magen helt enkelt. Det är stort.

Även om det kommer att dröja ett tag innan vi talar om detta för våra nära och kära så känner jag ett behov av att börja skriva ner tankar, förhoppningar, rädslor och allt annat runt omkring denna resa redan nu. Om inte annat så för att ha det dokumenterat senare i livet, för att kunna gå tillbaka och minnas hur det var och hur allting började.

Tids nog får våra nära och kära nys om den här bloggen, och vid det laget hoppas jag att det finns en del att läsa här och en liten ärta i min mage.

Min förhoppning är att även min make ska vilja vara med och blogga här, så bådas tankar och känslor finns med redan från början. Håll tummarna för att jag lyckas med det.

/Frun