Men vad är det för jävla fel?!

*Det här inlägget skrevs för min andra blogg, men eftersom det även berör den här bloggen så klistrar jag in det här också*

Jag vet att jag inte längre borde bli förvånad. Eller ledsen. Eller arg. Eller besviken. Eller rent ut sagt förbannad. Och ändå kan jag inte låta bli.

När jag blev gravid i höstas ringde jag alla i familjen och berättade att jag och Lasse väntade barn. Och han ringde sin familj. Alla blev jätteglada! Den enda vi inte ringde var min egen far och hans familj, det var ett medvetet beslut. Jag ville helt enkelt vänta, speciellt eftersom jag då var arg över bråket vi hamnade i i samband med min födelsedag.

I november bestämde jag mig för att åtminstone berätta det för lillasyster, så jag smsade henne. Hon blev superglad och ville veta allt. Jag svarade förstås på allt hon ville veta, men jag sa åt henne att hon inte fick säga det till någon - speciellt inte till pappa. Att det var en hemlighet.

Allteftersom tiden gått har jag/vi berättat om graviditeten för fler och fler. Den kusin på pappas sida som jag har mest kontakt med fick reda på det och även hennes familj. Sen tillkom två fastrar på min vänlista på Facebook, så även de fick läsa om den glada nyheten. Det har förstås slagit mig att ju fler som vet om det, desto större är risken/chansen att pappa får reda på att vi ska ha barn från någon annan. Men det har känts OK ändå.

Så idag smsade jag med lillasyster, som fyllde 18 år i lördags. Jag frågade hur julen varit, hur det går i skolan och om terminen hade satt igång. Och så talade jag om att det är en liten pojke vi väntar. Det sista jag frågade var om hon hade berättat om graviditeten för pappa, för det hade hon ju lovat att hon inte skulle göra. Men det hade hon visst gjort ändå. För ett bra tag sen som det lät.

Min pappa vet alltså om att jag ska bli mamma, och att han ska bli morfar. I alla fall i rent biologisk mening. Men tror ni att han har hört av sig? Nej just det. Han ringde inte när jag fyllde år, han ringde inte till jul/nyår och han har inte ringt sen heller. Det enda jag hört från honom är det (i hans ögon) lustiga e-vykortet jag fick dagen innan jul. Och där stod det inte heller nånting om min "stora nyhet".

Jag kanske är konstig, naiv eller egocentrerad - men på något sätt har jag nog alltid föreställt mig att även min pappa skulle vara så pass intresserad av mig och det växande livet i min mage att han åtminstone skulle ringa och tala om att han nu vet om att han ska bli morfar. Är det inte så man gör?! Men det verkar ju inte som att han inte kunde vara mindre intresserad faktiskt. Vad är det för jävla fel på honom?!

Som sagt. Jag borde inte bli förvånad, ledsen, arg, besviken eller förbannad. Men det blir jag. Jag kan inte låta bli, hur jag än försöker att stålsätta mig. Och nu handlar det dessutom om så mycket mer! Jag blir ledsen när han beter sig illa mot eller inte är intresserad av mig, men nu är han dessutom inte intresserad av sitt första barnbarn - MITT barn. Det känns inte riktigt rättvist mot någon av oss faktiskt.

Jag är i alla fall otroligt tacksam att Myran har en morfar som redan nu avgudar honom och som visar intresse hela tiden. Och som jag vet kommer bli världens bästa morfar (precis som min egen morfar). Men jag hade nog hoppats på mer, mot bättre vetande.