Rapport från sjukstugan

Blivande mamman åkte på en riktig dunderförkylning i helgen som fortfarande inte läkt ut, därför har det inte blivit något bloggande här på ett antal dagar. Man tycker ju att blivande pappan hade kunnat ta över under den här tiden, men det verkar han inte ha fattat.

Febern var ju lätt nog att mota i dörren, och jag är nu feberfri även utan Alvedon sen igår. Skönt. Näsan är det värre med, Otrivin måste intas minst var åttonde timme (vilket också är maxdosen) för att jag ska kunnas andas överhuvudtaget. Det ger bara inte med sig! Hur svullna slemhinnor kan man ha, och hur mycket snor kan det egentligen bildas i en näsa?! Får panik av att inte kunna andas normalt genom näsan, så jag ber till högre makter att det ger med sig snart...

Med Myran är det bra i alla fall, han var ungefär lika slö som sin mamma i söndags (när jag var som sjukast), men efter det har han levt rövare. Jag är tacksam att han höll sig lugn i söndags, för de gånger han ändå rörde sig gjorde det så ont i huden och musklerna att jag ville skrika (ni vet, feberont, fast på insidan). Jag är nu övertygad om att han ligger helt fixerad, det trycker verkligen neråt och jag har börjat känna av foglossning längre ner än tidigare, som att hans huvud trycker ut bäckenet (vilket det ju också gör...).

Om fyra timmar ska vi på tillväxtultrajud, det ska bli spännande! Och trots att jag inte har något fog för det så kan jag inte låta bli att oroa mig lite för att de ska säga att han ligger långt över kurvan, och att vi kan förvänta oss en bebis på 5 kg.

Håll tummarna!